Thorramatur

Tidigare har jag ätit fårskallar, rutten haj och skata (rutten rocka), allt är isländska kulinariska nationalrätter. Nu har säsongen kommit för thorramatur, vilket innebär ett frossande på pressade fårtestiklar, aladåb på fårskalle, rökt fårkött och mjölksyrat valspeck. Mat som förr stod på bordet i gårdarna ute på landet, men som glömdes bort i generationer, åtminstone i städerna. Tills en krögare i Reykjavik återupplivade traditionen 1958. Nu är thorramatur ett måste, i dag serverar varje restaurang med ambitioner de rätter som ingår under perioden och i matvarubutikerna har delikatesserna en självklar, fokuserad hedersplats i kyldisken.

Thorri var ursprungligen en av vintermånaderna och thorrabloten en fest som markerade att halva vintern var gången och att bonden hade fått ihop tillräckligt med mat för vintern, mat som skulle hålla länge. Därför innehåller thorramatur än i dag rätter som är torkade, syrade, jästa eller rökta. Under långa tider var den ursprungliga hedniska festen förbjuden men genomfördes i smyg på landet. I slutet av 1800-talet hölls den första öppna Thorrabloten, och på 1950-talet när den alltmer urbaniserade islänningen sökte sina rötter kom traditionen till städerna.

Sigrún och jag upptäckte att det var dags för Thorrablot när vi handlade mjölk och frukt i går. Så vad stod på matbordet senare under kvällen? Bland annat pressade, mjölksyresatta fårtestiklar, aladåb på fårskalle och valspeck. Hur det smakade? Tja, så där... Eller för att uttrycka mig diplomatiskt: Tror att det här är mat med viss invänjningstid. På bilderna packar Hallgrimur i matvarubutiken Nóatún in fårtestiklarna för hemtransport.