Månen

Månen är mer påtaglig på Island. Den visar sig tydligare, blir magisk. Syns ofta på dagtid och efter mörkrets inbrott lyser den klart och intensivt som en teatermåne från en sängkammarfars på gamla Folkan i Stockholm. När jag jobbade på Nordiska Musikförlaget som också ägde Nordiska Teaterförlaget i Köpenhamn måste jag ibland representera förlaget vid någon premiär på Folkan. De där pjäserna var aldrig My Cup of Tea och kunde innehålla en scenbild där Gubben i Månen tittade in genom sängkammarfönstret, som en citrongul, feldimensionerad Peeping Tom. När jag efter föreställningen kom ut på Östermalmstorg kunde jag kanske se originalmånen spetsad på Engelbrekskyrkans spira som ett offer på de tramsiga farsernas altare.

På Island lever man nära naturen och månen får även i jet set-staden Reykjavik en lyrisk framtoning. Inte så mycket operett eller sängkammarfars snarare lite av evergreens som Moonriver eller Blue Moon vilar över Tjörnin, dammen vid Rådhuset, när Gubben i Månen masar sig över berget Esjan i fonden. Man väntar bara på att Clark Gable och Rita Hayworth ska komma paddlandes i vattenbrynet, samtidigt som Woody Hermans Big Ballroom Orchestra försynt stämmer instrumenten i musikpaviljongen till höger. Sammetsmjukt börjar Cool Porters Begin the Beguine ljuda över vattnet. Om det nu inte vore tunn is på dammen. Is the Ice Safe? Som tevereportern från BBC lär ha frågat finansministern när han intervjuades om Icesave-affären. Blir svaret ja får väl de gamla 40-talsstjärnorna sätta på sig skrillorna istället och sväva ut till Skridskoåkarna, Waldteufels smäktande wienervals. Man kan bli mångalen för mindre.