Myrkir Músikdagar, Dark Music Days, går mot sitt slut. När festivalens sista konsert klingar ut i dag, söndag, har över 40 programpunkter på temat ny musik avverkats. I går var det uruppförande på kammaroperan Farfuglinn, flyttfågeln, med musik av Hilmar Thórdarson och libretto av Messiana Tómasdóttir. Texten bygger på en berättelse av H C Anderson samt Tagores diktcykel Stray Birds. Det är musikveckans enda musikdramatiska punkt, ja den enda med kopplingen musik och visualisering överhuvudtaget. Inte en liten spot eller danssteg i övrigt. Det kan tyckas märkligt.
Den lätta, luftiga instrumenteringen med basflöjt, basklarinett och elektronik understödde de tre sångsolisterna. Sparsmakat musikaliskt, dynamiskt och rörelsemässigt framtonades en mörk saga i försiktiga pastellfärger. Musiken är repetitiv, minimalistisk och snarare tillbakablickande än framåtlutande, de elektroniska påläggen är försiktigt sensuella. Musikdramatik med mycket luft och där de svärtade ansiktsmaskerna och dockorna står för det mest dramatiska och med gedigna sånginsatser inte minst av sopranen Ingibjörk Gudjónsdottir. Ett plus för Gisli Galdurs ljudbild, men jag saknar blodfullheten, dynamiken och djärvare tonspråk och dramaturgi.
Senare på kvällen bjöd Daníel Bjarnason på elektrifierad kammarorkester vid en uppfriskande midnattskonsert på legendariska rockklubben Sódóma. Han har skrivit musik för bl a Musica Vitae i Växjö och London Sinfonietta. Konserten inleddes med Four seasons of Yosa Buson för violin, harpa och slagverk i en subtil tolkning och avslutades med Bow to string ett av de verk av Bjarnason som också finns tillgängligt på platta. Jag hörde stycket under Air Waves-festivalen i höstas, då i mindre besättning.
Det tresatsiga verket fick en skärpt tolkning av sextonmannaensemblen, även om de akustiska förhållandena och den uppmickade balansen mellan instrumenten var långt ifrån idealisk. Med cellisten Bryndis Hall Gylfadóttir, konsertmästare i Islandssymfonikerna, i solostämman och under Bjarnasons entusiastiska ledning, överbryggdes alla futtiga yttre problem, ensemblen förvandlades till en kropp som slingrade, speglade, åmade, svängde sig mellan de svartmålade väggarna och de bjärta lamporna. Säskilt första satsen är i positiv mening en riktig hitt.
Var det någon som sa att nutida musik och kammarmusikaliskt stuk är mossigt? Jag såg till och med några tjejer i den för sammanhanget extremt unga publiken ta ett par danssteg mellan borden för att i nästa ögonblick lyssna under djup koncentration.
Bilderna är från Farfuglinn på Salurinn i Kópavogur samt Daniel Bjarnasons kammarorkester på Sódóma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar