Den isländska språkpolisen

Varför har islänningen så rabiat syn på utländska låneord? Varför kämpar man så heroiskt för att bevara gamla grammatiska former? Alla vi andra står där och förundras över islänningarnas fiffighet att hitta på egna ord, nybildningar, på de företeelser och ting som importeras. Bakom ansträngningarna ligger en tvåhundraårig kamp att bevara språket intakt, numera en sisyfusbetingad uppgift med de starka influenser som sköljer över oss från populärkulturen, internet och den ökade globala samvaron.

Isländsk språkvård är komplicerad, känsloladdad, knuten till självbilden och politiskt färgad. Under självständighetskampens drygt 150 år fram till frigörelsen från Danmark 1944 blev språket, som inte ändrats mycket på 700 år, själva symbolen för frihet. Språket var intakt utom vissa danska låneorden som nu blev synonymt med danskt förtryck. Danskan avlägsnades, man gick tillbaka till fornisländskan och trodde sig ha fått ett rent, obesudlat språk. Men den beskrivningen är delvis en myt eftersom även fornisländskan innehåller över 4000 låneord. Många används än i dag.

Varken självständigheten 1918 eller utropandet av Island som självständig stat 1944 ändrade språkidealen. En mer liberal hållning odlades visserligen på 1940-talet. Författaren och nobelpristagaren Halldór Laxness och andra intellektuella tillät sig att använda utländska låneord och oortodoxa böjningsformer i sina texter, men fick utstå hård kritik.

Vad är det då som driver islänningen att bevara det gamla i dag? Kanske ett inbyggt krav att kunna läsa de gamla sagorna utan mellanhänder? Är det ömentaliteten och den tidigare isoleringen? En vanlig men mer grumlig teori är att en liten nation dör om inte språket hålls intakt. Mot detta kan invändas att de geografiska och religiösa förhållandena kanske är ännu viktigare. Ett exempel är Irland som förlorade sitt språk under engelsmännens herravälde, överlevde som nation men höll på att slitas i småbitar av religionsstrider.

I dag finns det isländska språkforskare som förespråkar en uppluckring av isolationen, men den gamla ordningen dominerar. Kanske en måttfull integration av främmande ord till och med skulle berika isländskan? Är nuvarande strategi överhuvudtaget gångbar med människors vardag på nätet och alla internationella, gränsöverskridande kontakter? Å andra sidan frågar jag mig om inte den hårda språkkontrollen har medverkat till den extremt gynnsamma ställning som det skrivna ordet har på Island? Detta trots att landet är världsledande när det gäller trådlös uppkoppling, Facebook och high tec. Allt det nya finns här i hög grad, ändå lever gamla språkvärderingar vidare. Ännu ett tag. Bilderna är från Tjódmenningahusid, museet med de gamla handskrifterna. Nedan följer några exempel på nybildade isländska ord.