Bertil hade fått jobb i orkestern på Cirkus Scott. Han hade egentligen alltid varit intresserad av cirkuslivet, var ju lite av clown redan i skolan. Nu stod han och packade resväskan, stoppade ner smörjoljan till trumpetventilerna i instrumentfordralet, satte på sig jazzkepsen, hejade och försvann. Det är bara ett tillfälligt jobb i brist på något bättre, sa han på väg nerför yttertrappan. Sen hörde jag inget på flera år förrän jag av en slump stötte ihop med honom på stan sju - åtta år senare. Bertil var sig ganska lik, hade kanske lagt ut lite, men med samma nervöst febriga svada. Jo det är bara bra, svarade han på min fråga. Är kvar i cirkussvängen, mina jazzambitioner kom av sig. Men nej för fan jag jobbar inte på Scott längre, nu är det Cirkus Altenburg som gäller, turnerar över hela Europa. På somrarna blir det mest Skandinavien, men på vintern drar vi ner till Sydeuropa.
Spanjorer och Italienare älskar cirkus, inte minst i jultider. Det hör liksom till, är lika självklart som julmässan eller den årliga släktträffen. Just vid den här tiden lägger vi in en religiös procession i mitten av det ordinarie programmet. Det började faktiskt av en slump. En kväll i Pesaro kom kapellmästaren som hade fått i uppdrag att presentera balansakten på slak lina av sig. Han har annars självförtroende så det räcker, men inhoppet kom plötsligt och oförberett, cirkusdirektören hade ätit skämda ostron till lunch och låg plötsligt och ojade sig bakom tältduken. Det var pinsamt därför att just den här kvällen satt ärkebiskopen Bizotti i egen hög person i publiken, prelaten som var skickad från Rom skulle kolla att allt gick rätt till. Det var på juldagen och inte minst därför var det viktigt att de uppträdande damernas klädsel var korrekt, att något av djuren inte hade stånd eller att det inte serverades sprithaltiga drycker i pausen.
Kapellmästaren var ungrare och hette Bela Nånting, han var en ytterst skicklig violinist som spelat med Karajan och de andra stora elefanterna, han hade också talets gåva. Bela började nu skickligt improvisera och gled omärkligt över till julevangeliet. Lade ut texten utan att tappa essensen. Samtidigt som han med lagom mässande röst från orkestertribunen, en lysade predikstol, började spela Stilla Natt. Smäktande ackompanjerade violinen budskapet. Vid slutet av melodin gav han tecken åt orkestern att falla in. I samma stund klättrade akrobaten Miss Van Anderen långsamt uppför repstegen samtidigt som ljusteknikern skickligt hjälpte henne på vägen med sin följespot. Hennes steg var dröjande tills plattformen under tältkupolen var nådd. Miss Van Anderens framträdande var så rörande självklart att hela publiken förstod att hon gestaltade Jungfru Maria.
Musiken blev nu mer dramastisk, en trombone och pukorna föll in, samtidigt som kontrabasen spelade ett eggande, ettrigt pizzicato följt att några snabba glissandi. Sen total tystnad och Miss Van Anderen gjorde ett plötsligt, mycket djärvt språng rakt ut i luften från plattformen. Publiken kippade efter andan och den skickliga artisten landade i en vattenbassäng som snabbt kommit på plats. Denna oförklarliga förändring av scenbilden skapade en nästan religiös mystik. Publiken visste inte om de skulle skratta, gråta eller applådera. Det kändes som att ha varit med om ett under. En del sneglade på ärkebiskop Bizotti för att få vägledning eller åtminstone ett tecken, men han tycktes lika förvirrad som vi andra. Plötsligt hördes en trumvirvel från orkestertribunen, Miss Van Anderen hade nu klivit upp ur bassängen och frotterades av sina assistenter. Jag fíck tecken att spela en trumpetfanfar och valde några takter ur Bachs Juloriatorium, sen övergick orkestern i en långsam marsch i moll. Tutti! Det varde ljus och in i manegen kom den mest stilfulla procession som tänkas kan! Först Adriano, en jättelik kraftkarl från Albanien som kan böja en järnstång hur lätt som helst. I kraft av sin kroppsstyrka ledde han tåget genom att bära ett jättelikt kors av ädlaste metall.
Efter honom kom djuren två och två i rad. Först kaniner, grisar, änder, getter, hundar och några ormar. Därefter följde hästarna ridna av den ryska ryttartruppen Pustans Lakejer klädda som de vise männen men med kosackmössor som huvudbonader. Slutligen dansade elefanterna och tigrarna in, de sistnämnda försedda med munkorgar beströdda med stjärnglitter. Vid tigrarnas entré gick ett sus i publiken. Några barn började gråta. Alla djuren skred fram. Trodde inte att det var möjligt att få djur att skrida fram, men det var just vad som skedde. Kanske var det något speciellt med musiken, ja hela stämningen under tältduken. Djurens agerande kompletterades av luftakrobaterna Die Drei Jacksons som rörde sig sfäriska, knappt skönjbart under tältkupolen. Det var svårt att se deras konster, dels på grund av ljusfokuset på djurprocessionen, dels för den svagt myrradoftande rök som steg upp mot kupolen, men luftakrobaterna tycktes ha bytt den leopardmönstrade trikådräkten mot änglaskjortor med vingar. Processionens sluttrupp utgjordes av fem clowner som red på en vit mulåsna. Clownerna i vanliga fall så glättigt speedade, vinkade sin vana trogen mot publiken men de vitsminkade ansiktena bar en mer sorgmodig prägel.
Nu vandrar processionen långtsamt uppför en illuminerad ramp och bakom den dras en vinröd ridå åt sidan och ett medfaret stall syns i fonden. Ljuset blir varmare, mer innerligt, och Jungfru Maria ställer sig framför de tre vise männen, djuren och publiken. Hon har ett nyfött gossebarn i famnen. Plockar förstrött några halmstrån från den lilla. En vacker stjärnhimmel tänds i tältkupolen. Vissa av lamporna blinkar långsamt och musiken mynnar ut i en vackert sordinerad julhymn, den spanska A la Nanita Nana i en långsam tolkning. Jesusbarnet som spelas av dvärgen Esteban känner sig förmodligen obekväm i utstyrseln, kanske är det knytbanden till mössan som skaver. Det visar sig senare att han motvilligt och först under påtryckningar av kraftkarlen Adriano åtagit sig rollen. Nu vrider sig Esteban lite vresigt under akten, muttrar till och med smått irriterad vid ett par tillfällen samtidigt som cirkusdirektörens ljudliga stönanden hörs från cirkusbyggningens innanmäte, något som kanske drar ner helhetsintrycket, men för övrigt är det en magisk, lysande tolkning. Ärkebiskopen är också väldigt nöjd och tackar och välsignar personligen hela cirkustruppen efter föreställningen. Fråga mig inte hur allt det här kunde fungera utan repetitioner eller andra förberedelser, säger Bertil. Det är ett mirakel. Ett jävla fuckin´mirakel. Som en makalös, otippad improvisation av Miles Davis eller John Coltrane. Delar förresten husvagn med Miss Van Anderen så jag blir nog kvar i cirkussvängen. Har du en cigg?
Spanjorer och Italienare älskar cirkus, inte minst i jultider. Det hör liksom till, är lika självklart som julmässan eller den årliga släktträffen. Just vid den här tiden lägger vi in en religiös procession i mitten av det ordinarie programmet. Det började faktiskt av en slump. En kväll i Pesaro kom kapellmästaren som hade fått i uppdrag att presentera balansakten på slak lina av sig. Han har annars självförtroende så det räcker, men inhoppet kom plötsligt och oförberett, cirkusdirektören hade ätit skämda ostron till lunch och låg plötsligt och ojade sig bakom tältduken. Det var pinsamt därför att just den här kvällen satt ärkebiskopen Bizotti i egen hög person i publiken, prelaten som var skickad från Rom skulle kolla att allt gick rätt till. Det var på juldagen och inte minst därför var det viktigt att de uppträdande damernas klädsel var korrekt, att något av djuren inte hade stånd eller att det inte serverades sprithaltiga drycker i pausen.
Kapellmästaren var ungrare och hette Bela Nånting, han var en ytterst skicklig violinist som spelat med Karajan och de andra stora elefanterna, han hade också talets gåva. Bela började nu skickligt improvisera och gled omärkligt över till julevangeliet. Lade ut texten utan att tappa essensen. Samtidigt som han med lagom mässande röst från orkestertribunen, en lysade predikstol, började spela Stilla Natt. Smäktande ackompanjerade violinen budskapet. Vid slutet av melodin gav han tecken åt orkestern att falla in. I samma stund klättrade akrobaten Miss Van Anderen långsamt uppför repstegen samtidigt som ljusteknikern skickligt hjälpte henne på vägen med sin följespot. Hennes steg var dröjande tills plattformen under tältkupolen var nådd. Miss Van Anderens framträdande var så rörande självklart att hela publiken förstod att hon gestaltade Jungfru Maria.
Musiken blev nu mer dramastisk, en trombone och pukorna föll in, samtidigt som kontrabasen spelade ett eggande, ettrigt pizzicato följt att några snabba glissandi. Sen total tystnad och Miss Van Anderen gjorde ett plötsligt, mycket djärvt språng rakt ut i luften från plattformen. Publiken kippade efter andan och den skickliga artisten landade i en vattenbassäng som snabbt kommit på plats. Denna oförklarliga förändring av scenbilden skapade en nästan religiös mystik. Publiken visste inte om de skulle skratta, gråta eller applådera. Det kändes som att ha varit med om ett under. En del sneglade på ärkebiskop Bizotti för att få vägledning eller åtminstone ett tecken, men han tycktes lika förvirrad som vi andra. Plötsligt hördes en trumvirvel från orkestertribunen, Miss Van Anderen hade nu klivit upp ur bassängen och frotterades av sina assistenter. Jag fíck tecken att spela en trumpetfanfar och valde några takter ur Bachs Juloriatorium, sen övergick orkestern i en långsam marsch i moll. Tutti! Det varde ljus och in i manegen kom den mest stilfulla procession som tänkas kan! Först Adriano, en jättelik kraftkarl från Albanien som kan böja en järnstång hur lätt som helst. I kraft av sin kroppsstyrka ledde han tåget genom att bära ett jättelikt kors av ädlaste metall.
Efter honom kom djuren två och två i rad. Först kaniner, grisar, änder, getter, hundar och några ormar. Därefter följde hästarna ridna av den ryska ryttartruppen Pustans Lakejer klädda som de vise männen men med kosackmössor som huvudbonader. Slutligen dansade elefanterna och tigrarna in, de sistnämnda försedda med munkorgar beströdda med stjärnglitter. Vid tigrarnas entré gick ett sus i publiken. Några barn började gråta. Alla djuren skred fram. Trodde inte att det var möjligt att få djur att skrida fram, men det var just vad som skedde. Kanske var det något speciellt med musiken, ja hela stämningen under tältduken. Djurens agerande kompletterades av luftakrobaterna Die Drei Jacksons som rörde sig sfäriska, knappt skönjbart under tältkupolen. Det var svårt att se deras konster, dels på grund av ljusfokuset på djurprocessionen, dels för den svagt myrradoftande rök som steg upp mot kupolen, men luftakrobaterna tycktes ha bytt den leopardmönstrade trikådräkten mot änglaskjortor med vingar. Processionens sluttrupp utgjordes av fem clowner som red på en vit mulåsna. Clownerna i vanliga fall så glättigt speedade, vinkade sin vana trogen mot publiken men de vitsminkade ansiktena bar en mer sorgmodig prägel.
Nu vandrar processionen långtsamt uppför en illuminerad ramp och bakom den dras en vinröd ridå åt sidan och ett medfaret stall syns i fonden. Ljuset blir varmare, mer innerligt, och Jungfru Maria ställer sig framför de tre vise männen, djuren och publiken. Hon har ett nyfött gossebarn i famnen. Plockar förstrött några halmstrån från den lilla. En vacker stjärnhimmel tänds i tältkupolen. Vissa av lamporna blinkar långsamt och musiken mynnar ut i en vackert sordinerad julhymn, den spanska A la Nanita Nana i en långsam tolkning. Jesusbarnet som spelas av dvärgen Esteban känner sig förmodligen obekväm i utstyrseln, kanske är det knytbanden till mössan som skaver. Det visar sig senare att han motvilligt och först under påtryckningar av kraftkarlen Adriano åtagit sig rollen. Nu vrider sig Esteban lite vresigt under akten, muttrar till och med smått irriterad vid ett par tillfällen samtidigt som cirkusdirektörens ljudliga stönanden hörs från cirkusbyggningens innanmäte, något som kanske drar ner helhetsintrycket, men för övrigt är det en magisk, lysande tolkning. Ärkebiskopen är också väldigt nöjd och tackar och välsignar personligen hela cirkustruppen efter föreställningen. Fråga mig inte hur allt det här kunde fungera utan repetitioner eller andra förberedelser, säger Bertil. Det är ett mirakel. Ett jävla fuckin´mirakel. Som en makalös, otippad improvisation av Miles Davis eller John Coltrane. Delar förresten husvagn med Miss Van Anderen så jag blir nog kvar i cirkussvängen. Har du en cigg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar