Gitarrgubbe

Island är lika med en gitarr. Mitt musikliv började annars med fiolspel i späd ålder för att i tidiga tonåren övergå till klarinett, modeinstrumentet i början av 1950-talet. Hade jag varit några år yngre hade det väl blivit en gitarr istället. Precis när jag nött in de vanligaste Benny Goodmanfraserna, kom rockmusiken som en musikalisk vattendelare och ritade om musikkartan. Kom i håg det så väl, jag spelade på Sätrastugan, ett skumt nöjesställe mitt i skogen utanför Stockholm, en 13 årig klarinettist som bevittnade avancerade, barnförbjudna scener på arbetsplatsen. På hakets jukebox hörde jag en kväll Rock around the clock med Bill Haley och förstod genast att den här musiken kunde mitt band aldrig åstadkomma, vi hade fel instrument.

Annars spelade orkestern, som brukligt var vid denna tid, både foxtrot, tango, cha cha, rumba, modern vals, gammeltjoa och mer otyglad jazz. Efter några inhopp som saxofonist i diverse obskyra rockband, försvann jag istället till den klassiska musikens ängder. Under ett antal år var jag fullständig fackidiot inom den begränsade diciplinen Spela Klassisk Klarinett Så Fort och Så Bra Som Möjligt Efter Noter, på det dogmatiska sätt som hör en tjugoåring till.

Efter många års harvande började jag intressera mig för Allt Det Där Andra, musikens möjligheterna är oändliga så varför bara nöja sig med Brahms sonater, Kegelstadttrion och Hindemiths klarinettkonsert? Jag började lira. Nu blev jag närmast multimusiker, har alltid gillat ytterligheter. Började turnera igen och en intressant iaktagelse var att den turnerande musikanten alltid är evigt ung i andras ögon. Tjena grabbar! sa Park-Ivar när bandet kom kånkandes med mina klaviaturer och högtaleriet. Jag var ändå 50 +! Ingen hade kallat mig grabb när jag jobbade som förlagschef eller musikskolerektor. Under den här perioden kändes det som jag spelade allt utom gitarr.

Men dagen efter midsommarafton i år körde jag igång. Vet inte varför. Har i många år varit gitarrägare utan att ägna instrumentet en tanke. Nu började gitarren spela nästan av sig själv. Spelandet har eskalerat här på Island, mycket tack vare hänsyn till grannarna när jag bodde i lägenhet de första tre månaderna. Gitarren är på gång och det är helt fantastiskt spännande! Har ju missat något där. Det är som en förälskelse, måste hela tiden hålla på att fibbla på greppbrädan, kan inte hålla fingrarna i styr. När jag förr i tiden jobbade tillsammans med bra gitarrspelare, grep jag aldrig tillfället till tips & lektioner när långa, trista turnédagar skulle fördrivas. Mitt ointresse var totalt, tyckte alla gitarrister var riktiga morsgrisar. Var sak har väl sin tid.

Nu slutar jag kanske som gitarrgubbe, vem vet, spännande också rent visuellt. Gitarrens mjuka form mot klarinettens stelt ståndaktiga. Mycket kvinnligt och manligt där.