Violoncellen är ett av mina absoluta favoritinstrument. Med sin varma, djupa, böjliga ton och med förmåga att vackert och smidigt även klättra upp i de högre registren, är det ett i högsta grad mångsidigt instrument. Och ack så vackert! Det väl ingen slump att Schuberts Träumerei i sättning för cello och orgel är den kanske mest spelade begravningsmusiken i Sverige. Å andra sidan är det bara en sida av instrumentets möjligheter. Spelar dessvärre inte cello själv, önskar jag kunde.
Desto roligare är det att se alla cellister i Reykjavik. De finns överallt. Hör man dem inte på estraderna, ser man någon kånkandes på en cellolåda. Utanför Háskólabió, symfonikernas hemmascen, ståtar till och med en cellostaty. Det är Erling Blöndal Bengtsson, den danske mästarcellisten, 77, såvitt jag vet still going strong. Bengtsson är ju en de stora skandinaviska musikerna i vår tid, men varför just denna vitala, levande musikant har förstenats utanför konsertlokalen vet jag inte. Måste kolla upp det. Den unga violoncellisten vet jag inte namnet på, men hon spelade med bravur en eftermiddag på Kaffibarinn, ett av de legendariska fiken och musikställena i Reykjavik. Ingen cellofan mellan strängarna där. På eget bevåg utnämner jag härmed Reykjavik till Cellostaden! Men Erling, var har du lagt stråken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar