I går när jag besökte det genuina hamnfiket Kaffivagninn i Reykjavik, berättade en äldre herre (ja han var äldre än jag) att Björk brukar gå och fika där, ja när hon är i stan alltså. Hans kompis hade dessutom badat i samma badbalja som sångerskan. I de varma utomhusbassängerna kryper medborgare ur alla samhällsskikt ner i de små uppvärmda grytorna året om för att frotteras med varandra. Inga beröringsfobier där inte! Hon är alldeles vanlig, sa min bordsgranne. Nu vet jag förstås inte om det där med Kaffivagninn, badbaljan och Björk är sant, men mannen verkade trovärdig. Och storyn om Björk och hamnfiket har jag hört förut, men det var inte just därför jag gick dit.
Björk Gudmundsdóttir är Reykjaviks i särklass mest kända kändis. Förutom en egen sjusärdeles framgångsrik karriär, har hon också banat väg för isländsk musik i världen, gjort det lättare för yngre musiker att få fotfäste utanför landet. Och Björk har satt ribban med sin djupt personliga, egensinniga stil. Genombrottet kom 1988 med gruppen Sugercubes, men redan som elvaåring gjorde Björk sin första skiva, en salig blandning av barnvisor, Beatles och Steve Wonder på isländska. Som soloartist har hon gjort sex album, det mest kända och kanske konstnärligt mest helgjutna är Vespertine (2001). Det senaste är Volta (2007).
Björk har också framträtt som skådis om än sparsmakat, men det är svårt att glömma hennes gripande tolkning som Selma i Lars von Triers Dancer in the Dark. Hon bor sedan länge i New York. Bilden är från den makalösa musikdokumentären Screaming Masterpeaces som just nu visas på Pjodmenningahusid, muséet med de gamla handskrifterna och som nu också har en tillfällig utställning om isländsk filmhistoria under sitt tak. I dokumentären förekommer frikostiga inslag med Björk i intervju, studiomiljö, konserter och gamla klipp från Sugercubes. Andra artister som medverkar är bland annat mum, Sigúr Ros och Mugison. Jag har redan sett filmen två gånger, klämmer kanske in en tredje omgång innan jul!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar