Världspremiär

Oratoriet S:t Cecilia hade världspremiär i Hallgrimskirkjan i går, söndagen 22 november. Musiken är skriven av Áskel Másson, internationellt uppmärksammad tonsättare med text av Thor Vilhjalmsson, isländska författarskråets grand old man. Oratoriet föreskriver fyra sångsolister, kör, kammarorkester, två orglar och en stor, varierad uppsättning slagverk. I partituret ingår steinharpa, instrument bestående av tunna stenblock, samt vattentrummor, urholkade stenar fyllda med vatten, inovationer av konstnären och musikern Pál i Húsafell. Det udda instrumentariet färgar orkestersatsen, slagverkarna far som skottspolar mellan instrumenten och skänker liv åt orkesterbilden, såväl ljudligt som visuellt.

Áskel Másson räknas som en av Islands mest intressanta tonsättare med verk spelade av världens ledande dirigenter och orkestrar. Han har skrivit operor, orkesterverk, kammarmusik, inte sällan med slagverksinstrumenten i fokus, han startade själv som slagverkare. Och här på hemmaplan levererar han med besked. Másson är en fantasifull instrumentatör som kramar ut vad han kan ur den förstärkta kammarorkestern. De första tjugo minuterna i det drygt timslånga verket hade dock mått bra av att koncentreras något. Ojämna sånginsatser drog också ner slutresultatet. Thóra Einarsdóttir var effektiv med sin dramatiska sopran och säkra musikaliska utspel, basen Bjarni Thor Kristinsson höjde med svärta och dramatisk pregnans den musikaliska temperaturen. Kristinssons entré hade ren chockverkan och duetten med Tora Einarsdóttir till ackompanjemang av basflöjt och steinharpa på en skör bädd av stråkar var kvällens musikaliska höjdpunkt. Där brände det till rejält!

Hallgrimskyrkjans Motettkör och dirigenten Hördur Askelsson gjorde gedigna insatser, utan att direkt glänsa, möjligen är Mássons musik också i första hand instrumental. Verket bygger på kollektiv gestaltning, visserligen med kören och solisterna i de centrala delarna och garnerat med slagverksinsatser och korta effektiva solon för bland annat trombon, piccolatrumpet och violoncell. De sista tjugo minuternas dramatiska stegringar mynnar ut i en sångbar, förlåtande hymn, ett värdigt, befriande slut.

Många tonsättare har skrivit oden och mässor till sankta Cecilias ära, bl a Purcell, Händel, Gounod och Britten, men Áskel Mássons oratorium står sig bra. Det finns något av urtida, hednisk rit i musiken när den väl arbetat sig upp på högvarv. Det känns genuint isländskt. En knökfull Hallgrimskirkja tackade med spontana, intensivt långa applåder.
______________________________________

Bilderna: Sopranen Thóra Einarsdóttir med Hallgrimskirkjas motettkör och kammarorkester under ledning av Hördur Askelsson, samt Pál i Húsafells genuint isländska steinharpa. Stenytan till trots är instrumentet ljust och skirt i klangen. Poetiska toner frambringas, precis som i konstruktörens skulpturer och tavlor. Även dessa värda en mässa!