Välbärgad

Under färden mellan Krýsuvik och Thorlákshöfn, 50 km från Reykjavik, gör jag en avstickare ner till Strandarkirja. En smal byväg leder mig out of nowhere för att sluta på en stor, vid denna tid på året gravt överdimensionerad, parkeringsyta. Här ryms annars många turistbussar. Så här års står den lilla oansenliga träkyrkan vid havet ensam och öde. En typisk gudsboning på den isländska landsbygden, en bland många, men i själva verket är Strandarkirkja unik i sin funktion.

Det berättas om en båtbesättning i sjönöd som lovade att om de överhuvudtaget överlevde stormbyarna, skulle här byggas en kyrka. Så skedde också enligt sägnen, Strandarkirkja byggdes på den plats där manskapet såg ljus över mörka vatten och där de flöt iland. Sedan dess har myten odlats och utvecklats. Islänningar i nöd offrar pengar till församlingen för att bli hjälpta ur sjukdomar och livskriser, penninggåvor strömmar in från hela landet. Detta medför att den lilla församlingen på några få själar tar emot ansenliga summor varje år. Seden är djupt rotad, vilket innebär att församlingen i dag är en av landets mest välbärgade, kanske den rikaste.

Kyrkan är värd ett besök där den ligger på en upphöjd kulle vid strandvallen.

På återvägen funderar jag över hur myter, traditioner och trender uppstår, odlas och förvaltas. Vissa är långlivade, andra mer tillfälliga. Vem och Vad ligger bakom? När är det frågan om viktiga väsentligheter och när låter vi oss manipuleras? Sant eller osant, de botbegivna sjömännen vid Strandarkirkju är en bra story innehållandes allt som behövs för att få fotfäste: identifikation (alla i en fiskebygd kan identifiera sig med sjömän i nöd), religiös symbolik och trohet till givna löften.

Längs vägen en bit från kyrkan bedriver ortsbefolkningen lite tafatt business, behövligt i en avfolkningsbygd där turisternas hårdvaluta tycks vara det enda man kan lita till. En sliten vagn har byggts om till kiosk, en barack är förvandlad till snabbmatställe vid en karg, föga välkomnande campingplats. I dag är här tyst och öde, vilket underlättar mitt tänkande. Tillbaka på den stora vägen bort mot Selfoss och Hveragerdi försvinner Strandarkirkja i skymningen som en hägring vid havet. Vilket den ju också var en gång i tiden.