Stadsvandring

Ger jag mig ut i Reykjaviks förorter kan det bli knepigt med orienteringen. På väg mot Kópavogur eller Gardabaer har jag mer än en gång kommit att befinna mig på motorleden mot Akranes eller Selfoss, på väg ut ur stan. Trafiken är smått hetsigt pockande och medtrafikanterna gör gärna omkörningar på höger sida. Det gäller att ha koll, jag har ju redan krockat en gång för mycket!

Gamla stadskärnan i Reykjavik är däremot intim och lätt att hitta i. Man blir snabbt hemmastadd. Trots alla stadsjeepar som envisas med att rulla på de trånga gatorna, föredrar jag att använda apostlahästarna. Det är skönt att strosa omkring i gamla stan, och om jag behöver en paus finns alltid ett fik i närmaste kvarter. Det ombytliga vädret är förstås en parameter att ta i beaktande. Reykjaviksborna använder för övrigt aldrig paraply. Ser jag ett paraply på stan är det i händerna på en turist som håller stånd mot regnet och blåsten.

En stadsvandring kan egentligen innehålla nästan vad som helst, beroende på vilka glasögon jag har på näsan. Häromsisten hade jag mina ljusblå. Vad upplevde jag?

• Rakstugan jag brukar frekventera.

• En blekblå måne som i den tidiga eftermiddagen stiger upp över berget Esjan med Tjörnin, dammen, i förgrunden.

• Fotoaffischen på dörren till butiken på Skólavördurstigur (innehavaren säger att han inte vet om bilden är isländsk, själv misstänker jag att fotot är från Belfast. Fast den korrugerade plåten kanske tyder på att motivet hämtats från Reykjavik. Här finns sjukt mycket korrugerad plåt).

• Stolta trålare på parad i den charmiga, fiskdoftande gamla hamnen.

• En musikstund i Eymundssons Bokhandel, islänningar är ett läsande folk, boklådorna är stadens små oaser och kulturcenter.

• Stadsvandringen avslutas med en uppsluppen happening på Reykjaviks Konstmuseum framåt kvällningen.