En guldgruva

På Pjódmenningahúsid, muséet med de gamla handskrifterna, pågår just nu en intressant utställning om isländsk filmhistoria. 200 filmer och dokumentärer från 1904 till 2006 visas i monitorer. Jag sjunker ner på stolen, tar på mig hörlurarna, stänger ute världen och beger mig in i det isländska cinematografiska landskapet.

Förra veckan såg jag The Sea i regi av Kormákur Baltasar, ett nära nog norenskt familjedrama som utspelas i en liten fiskeby, men betydligt mer underhållande. Gediget skådespel, fina miljöer från den lilla kustorten med fiskfabrik, konkurrerande fiskare, helgfylla, en patriark som har svårt att hänga med i tiden och medelålders barn som väntar på att gubben ska dö så arvet kan kvitteras ut. Mitt i detta spänningsfält anländer favoritsonen från Paris med sin franska fästmö. Storyn har berättats förr men Baltasar lyckas mejsla ut nya, ofta drastiskt dråpliga detaljer. Och så är det väl: Alla bra stories har berättats tidigare. Egentligen är det samma historia som berättas gång på gång. Det gäller bara att komma på en ny variant!

I dag återvänder jag och kollar musikfilmen Screaming Masterpeaces av Arni Alexander Ergis Magnusson, ett mästerverk om isländsk musik. De flesta namnkunniga grupper och artister finns med i konsert och intervjuform, Björk, Mugison, mom, Sigúr Ros, Minus och den färöiska sångerskan Eivor Pálsdóttir, för att nämna några. Frågan varför isländsk musik är så egensinnig och speciell lyckas nästan besvaras i bilder lika vackra och egna som musiken. Musikhistoria i form av gruppen Sugarcubs och en ung Björk varvas med rimur, gamla kväden och spel på steinharpa, Pál i Húsafells inovation, allt bidrar till mångfalden. Det är en lysande musikfilm, jag unnar alla att se den!

Filmfesten på Pjódmenningahúsid är en vandringsutställning mellan Berlin, Köpenhamn och Reykjavik. Dessvärre kan muséets personal inte svara på hur länge utställningen kommer att visas, en vänlig dam tror den finns kvar året ut, en annan svarar kanske ett halvår. Dimridåer kring tider och tillgänglighet tycks vara något typiskt isländskt. För en person från Mellanmjölkens Land är det förstås djupt frustrerande, men jag försöker se så mycket isländsk film som möjligt innan utställningen drar vidare. När det än sker. Filmexposén är rena guldgruvan, dessutom professionellt och snitsigt producerad. För 17 kronor kan jag botanisera i Islands filmhistoria under en hel dag. På onsdagarna är det gratis! Vore jag kulturansvarig i Reykjavik skulle jag arbeta hårt för att göra utställningen permanent!
_______________________________________
Screaming Masterpieces: Björk från en konsert i New York, rockaren Minus i Reykjavik, den färöiska sångerskan Eivor samt spel på steinharpa, ett instrument som använts av bl a Sigúr Ros och senast i Oratoriet Cecilia i Hallgrimskirkja.