Jag har i en tidigare blogg redovisat den andliga striptease som har pågått framför mitt köksfönster ända sen ankomsten till Reykjavik för sju veckor sedan. Den mäktiga Hallgrimskirkju har renoverats och byggnadsställningar i grönt kläde har dolt tornet. Dag för dag har den gröna kappan krupit allt längre ner på kyrkokroppen, och nu är renoveringen fixad och allt är klart. Tornet står där i original, utan kappa. Jag firar med ett återbesök i domen.
Har alltid tyckt om att besöka kyrkor, stora katedraler såväl som små kapell. Det kanske började under de många årens turnerande, då en stunds meningsfull vila från verkligheten ofta var bristvara. Jag föredrar tomma, tysta helgedomar och tycker illa om kyrkor i Centraleuropa där det är mode att lägga in munksång i frygisk kyrkoton i högtalare som mal en evighetens religiösa muzak. Det ska vara tyst och tomt i kyrkan! Knepigt att uppfylla i Hallgrimskirkju, har försökt ett flertal gånger, men där är alltid andra besökare.
Trots en grupp japaner på väg uppför altargången, dristar jag mig till ett försiktigt gnolande som dock avslutas med några djärvare tonstötar. Det sistnämnda för att kolla domens akustiska företräden. Det verkar bra, inte alls som i Laus kyrka på södra Gotland med hela 12 sekunders efterklang. Där har jag en skir försommarkväll sjungit kanon med mig själv. Det skulle ju alls inte funka i Hallgrimskirkju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar