Dyra droppar

1990 inbjöds jag till en premiär på Operan i Tallinn. Vid den här tiden var Estland fortfarande lydstat under Sovjetunionen, men de frostbitna relationerna mellan öst och väst hade börjat tina. Inbjudan från de sovjetiska politrukerna var ju också ett bevis på detta. Eftersom jag representerade en tonsättare som en gång förlupit landet, borde jag vara Persona non grata, men nu blev jag plötsligt regimens gäst och bjöds på allt. Överdådiga måltider där ingenting fattades, flotta mottagningar där vinet och vodkan flödade, samt egen privatchaufför i en garanterat fjäderlös, saggig gammal Moskowitsh. Hotellrummet var buggat.

Mina värdar gödslade med allt utom kaffetåren, som jag alltid fick betala ur egen ficka, även när operadirektionen eller kulturministeriet bjöd på fest! Det var helt enkelt alltför dyra droppar! När jag bad om tips på en gåva till någon musiker eller politruk som gjort mig tjänster, sa man Köp ett kilo kaffe, det är nästan mer värt än guld! Till och med operachefen själv föll nästan i tårar över de tre kilo kaffe jag förärade honom. Och han bar ändå förtjänstorden Sovjetunionens Hjälte av tredje graden på bringan och disponerade en alldeles egen militärhelikopter. Men var torsk på kaffe.

Det här kommer jag plötsligt att tänka på i Reykjavik.

Tankeöverföringen äger rum samtidigt som jag hostar fram plånboken för att betala mitt kaffepaket i det lilla kvartersbageriet. Ett kilo kaffe kostar 220 SEK. Dyra droppar! OK, jag kan förstås köpa en något sämre kaffesort på Bonus, lågpriskedjan, men priset är ändå drygt det dubbla jämfört med Sverige. Å andra sidan är de flesta konsumtionsvaror billigare än hemma, kanske 20 %. Priserna går upp här, men den svenska kronan står stark mot den isländska valutan. Och kaffet, tja... det blir dyra men goda, helt nödvändiga droppar!