Islänningarna har en skyhög levnadsstandard, den ekonomiska krisen till trots. Den tekniska nivån tycks också ligga högre än i Sverige, det märks inte minst i vardagens små detaljer. Handlar jag i korvmacken eller på loppis, betalas genomgående med kort. Överallt finns kortläsare och den lilla dataplattan för namnunderskrift som man tycks älska här, men som fortfarande är ovanlig hemma.
Långt ut på landsbygden, ja rena obygden, kan jag vara nästan säker på att få trådlös uppkoppling, ofta gratis. Och på varenda fik i Reykjavik sitter unga människor och fibblar på det trådlösa nätet med en laptop på bordet. Den minimala busskuren vid Universitetet är till och med uppkopplad och dessutom försedd med infravärme för att studenterna i väntan på bussen ska kunna fingra på tangentbordet utan att frysa om häcken. Å andra sidan är kollektivtrafiken urusel jämfört med hemma. Uppkopplingen i kuren är kanske nödvändig i väntan på bussen, samtidigt som den massiva privattrafiken svissar förbi. Islänningar är ett bilburet, bensinslukande folk. Precis som i USA tar man gärna bilen till kiosken längre ner på gatan.
Hur det står till med folkhälsan är svårare att greppa. Förmodligen ökar den psykiska ohälsan i ett samhälle med ekonomiska problem, även om fasaden tycks hel och ren. Beträffande starten i livet ligger Island dock på topp. Spädbarnsdödligheten är till och med lägre än i Sverige, det vill säga här är man världsledande. Islänningarna får en utomordentligt bra start i livet.
Dessto märkligare är det som tycks hända sen.
Sällan har jag sett så torftiga lekmiljöer som i Reykjavik. Fantasilösa, slitna redskap i steril miljö gör ingen människa glad, allra minst barn. När jag kollar de kalendarier som finns tillgängliga i huvudstaden och övriga landet, hittar jag ytterst få aktiviteter för barnfamiljer, om ens någon. Ett permanent aktivitetshus för lite äldre barn saknas också. En pysselhörna på ett museum kan aldrig uppfylla dessa behov. Island tycks i mångt och mycket befinna sig i svenskt 1940-tal, då barn skickades ut i skogen för att sysselsätta sig bäst de gitte. Men Island har ingen skog! Å andra sidan kan jag ibland tycka att barnlek där hemma har en tendens att överorganiseras, som om inte barn har förmåga att leka utan närvaro av fritidsledare eller dagispersonal.
Är det då så illa med synen på barn på Island? Har jag missat något? Men nog tycks barn och barns kreativitet ha dålig bärkraft här på ön. Barnen är ett lands investering för framtiden. Islands bankväsende och en handfull s k finansvikingar har lyckats skaka denna framtid i dess grundvalar, men den allvarliga situationen till trots, vore det djupt tragiskt om inte barnens intressen är och förblir Prio Ett. Det måste gälla oavsett den finansiella krisen. Att rusta upp stadens lekparker är en bra och förhållandevis billig början.
_______________________________________
Bilderna: Lekpark i centrala Reykjavik samt sagotant på invandrarfest i förorten Gerduberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar