Trots trafiken och alla monstruösa stadsjeepar som rullar på gatorna, känns luften i Reykjavik frisk och ren. Men det är den nog inte, det kanske bara är den saltstänkta havsbrisen som för mig bakom ljuset. Å andra sidan behöver jag inte färdas långt för att få mer genuin kontakt med Moder Natur. Med bil kommer jag till vildaste vildmarken på en kvart. Nöjer jag mig med att endast använda fötterna, promenerar jag i stället runt stadsdelen Seltjarnarnes, alldeles in på stadskärnan. Inget dåligt alternativ för en syrerik promenad i närmiljö.
Det är vindstilla med klar sikt över vattnet. Här och där syns stillastående, flaxande skarvar. Arten har för litet fett under vingarna och flaxandet hjälper till att återställa balansen, berättar en skolflicka som cyklar förbi. Först följer jag strandlinjen till Grótta, en pytteö med fyrtorn och allt. Men man måste ha koll på ebb och flod. Ön är ett litet paradis, nästan mitt i stan, men njuter man för länge av vattenspeglingar och fågelliv, övergår ebb till flod med risk att bli akterseglad. Med lite tur kanske en fiskare förbarmar sig och skeppar dig tillbaka! Från Grótta tar jag mig ut till Sudurnes. På vägen stoppas jag av en man. Han tar mig vänligt i armen och pekar mot vattnet. En bit ut ligger en säl i solen, ett bamsigt exemplar. Området heter ju Seltjarnarnes, Sälsjöviken, och här får jag det levande beviset på ortsnamnets genuinitet. Men ändå. En livs levande säl nästan mitt i stan... Dessvärre fixar inte min Nikon att zooma in motivet tillräckligt tydligt. Tidigare i år lyckades jag fotografera en vild, och enligt befolkningen, spritt språngandes galen elefant i södra Indien. I närbild. Nu misslyckas jag med att komma nära en vild, men snäll, knubbig säl. Attans klanteri!
Apropå kameror. Längst ut på udden finns ett av stans mer fotograferade motiv, engelsmännens lilla värn för ljusspårning av ubåtar under andra världskriget. Här stod några stackars små gubbar och försökte hålla koll på att inte hela tyska ubåtsflottan smög genom viken för att ta sig in i Reykjaviks hamn. Jisses! Tur att det gick som det gick! På udden har också Seltjarnarnes golfklubb en ansenlig bit mark. Självklart måste även golfare få hålla hus någonstans, men varför ligger banorna nästan alltid på jungfrulig mark? Jag slår mig ner på den bastanta skiljemuren vid havskanten och njuter av min termos med kaffe. Plötsligt kommer en golfboll studsande över stenbumlingarna helt nära rastplatsen. En vaktkur vid havet, irrande spårljus och en ettrigt studsande golfboll ryms i den kappsäck som historien just gläntar på. Och en bamsig, liten säl.
Tillbaka i stadskärnan följer jag Sudurströnd via Nesvegur till Aegissida, kallad Kärleksstigen för alla svärmande par under sommarmånaderna. Sida vid sida med de grandiosa tudorhusen på gatan, finns några gamla fina fiskeskjul i korrugerad, rostig plåt bevarade. Vilken härligt livgivande kontrast! Här fanns en gång ett roddläge som fortfarande används sommartid. Stället är vackert i all sin avskalade enkelhet. En skönhet som förstärks av originella, egensinniga små skulpturer i området. Som grädde på moset går den bleka solen just ner vid horisonten. Det mörknar. Luften känns plötsligt rå och fuktig. Kylan kryper innanför kragen.
__________________________________________
Bilderna: Skarvfamilj vid strandkanten, skarvsolo på hög nivå, solnedgång vid Kärleksstigen, fiskskulptur på gångvägen vid roddläget, vaktkuren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar