tisdag 3 augusti 2010

Magi och manlig makt




Färden runt Vestfjordarna avrundas i Hólmavik, en liten idyllisk ort med Nordatlanten skvalpande utanför hamninloppet. Mitt i sommaridyllen ligger ett intressant museum för svartkonst, trollkarlar och häxkonster. På Strandir härjade förr fruktade trollkarlar. Islänningar i gemen visste att ta sig i akt för folk från den östra delen av Vestfjordarna.

Strandir och Vestfjordarna är också den region där flest människor avrättats efter att ha dömts för trolldom. Den begränsade tillgången på ved gjorde halshuggning till den vanligaste avrättningsmetoden. Men antalet dödsdömda var förhållandevis begränsat. "Bara" 26 personer avrättades under drygt tvåhundra år, 25 män och 1 kvinna. Detta i motsats till Sverige och övriga Europa där kvinnorna dominerade häxbålen.

Vad skillnaden bottnar i är svårt att spekulera om, men på Island tillföll den dömdes tillgångar den som hade anmält brottet. På så sätt kunde gårdar, djur och betesmarker komma i ny ägo. Kvinnorna som under reformationen förlorade den jämställdhet de hade förvärvat under vikingatiden, var genom egendomslöshet mindre intressanta som offer. På Strandir härjade manliga häxor. Om tolv medborgare gick i god för den dömde inhiberades avrättningen. Det innebar att arketypen för en avrättad häxa oftast var en illa omtyckt man. En trollformel undanstoppad i den misstänktes sko räckte för en fällande dom. Den sista som strök med var en man som påstod sig inte bara stå i förbund med djävulen utan också kunde få denne att uträtta alla nidingsdåd den dömde bad honom om. Här kan man snarast misstänka att ett knallpsykotisk byoriginal fick sätta livet till.

En annan ganska sjuk del av samlingarna är den underlivsstrumpa av hud som finns att beskåda. Ett avtal upprättades som gav den intresserade rätt att efter motpartens frånfälle gräva upp liket, skala av skinnet från midjan och ner, skaffa fram svårtillgängliga attribut som fem droppar blod från en levande korp och ett silvermynt från en fattig änka som "klister" samt därefter fästa skinndräkten på den egna kroppen. Förfaringssättet sades ge makt, pengar och framgång.

Lätt konfunderad lämnar jag Hólmavik och Vestfjordarna. Museisamlingen skaver, berör, ställer frågor. Solen strålar, havet ligger lugnt. En ilning far längs ryggraden, jag vänder bilen och styr kosan mot Reykjavik.

2 kommentarer:

Simplicitas sa...

Sitter klistrad vid dina berättelser...finns din Indienresa också på nätet nånstans?

Anders Bergman sa...

Nej dessvärre bloggade jag inte då. Synd egentligen. Och nu är min Islandsvistelse också slut. Men jag kommer igen i någon form.
Och musiken jag gjort på Island finns kvar och kommer att utvecklas vidare. Tack för support! Hälsningar, Anders