Pilgrimsvandring

Tre isländska systrar gör en pilgrimsresa till födelseorten Patreksfjördur på Vestfjordarna. Där träffades deras föräldrar. Där levde de fyra barnen sina första år för att i sinom tid flytta till Reykjavik och så småningom, som självständiga individer, bosätta sej i Norge, Sverige, USA och Tyskland. Nu går syskonfärden till det lilla samhället på 640 innevånare, förr regionens handels och fiskecentrum, numera en sömnig ort som i likhet med många andra kämpar för överlevnad. Jag hänger med på pilgrimsfärden.

Ursprunget och släktförhållanden är kanske extra viktiga på Island, släktforskningens förlovade land, nära 80 % av befolkningen kan härleda sitt ursprung till The Very Beginning. Detta med hjälp av en osedvanligt restriktiv invandrarpolitik samt en utvecklad ö-mentalitet. Man håller på Sitt. Ett förhållningssätt på gott och på ont.

Bilfärden till Vestfjordarna, den mest obefolkade och okända delen av Island näst efter tundran på höglandet, förkortas genom bilfärjan Baldur från Stykkishólmur. En behaglig färd på ett nära nog spegelblankt Nordatlanten. Båten befolkas av italienska cyklister, husvagnsstinna tyskar, några danska familjer och en obegripligt svårt berusad islänning. Syskontrion och undertecknad oräknade. Efter ett kort stopp vid ön Flatey (välkänd inte minst från filmen Bröllopet) landar flytetyget vid den lilla hamnen i Brjánslaekur. Bilarna på däck spolas rutinmässigt innan ankomst på grund av salta vågstänk (obefintliga vid dagens stiltje). Eftersom jag lämnat ett fönster öppet, dränks bilens innanmäte. Kapten är förtvivlad, men... Shit happens. Och erbjuder en av rederiets redan dyngsura handdukar som avskedsgåva.

Vestfjordarna och dess befolkning är annorlunda, säger islänningarna. På vilket sätt har jag hittills inte blivit klok på. Kanske är det trolldomen som en gång hade sitt säte här som fortfarande spökar bland de än i dag vidskepliga islänningarna? Hur som helst: Landskapet är annorlunda med dess bergsplatåer och jag åker längs undersköna havsvikar utan ett spår av mänskligt liv. Några trollkarlar ser jag inte till.

På väg till slutmålet passar jag på att besöka Látrabjarg, Europas nordvästligaste utpost, Grönland oräknad. Här finns Europas största fågelkoloni på över 400 arter, bl a den poserande lundefågeln, häckandes längs de hisnande stupen. Det gäller att se upp för de många hålen längs bergskammens stigar. Här snubblade en tysk turist rakt över stupet tidigare i juli och pinfärska varningsskyltar har nu kommit på plats. Smått sensationellt eftersom islänningarna tycks lida av staket och skyltfobi, gäller välbesökta stup i naturen såväl som alpina grusvägar på hög nivå.

Plötsligt tänker jag: Om islänningarna är dumma nog att gå med i EU (65 % säger nej just nu), och någon av dessa obegripligt klåfingriga EU-direktiv ålägger landet skyddsräcken och varningsskyltar, går den redan konkursdrabbade och extremt kuperade nationen definitivt omkull!