Överallt dessa pysande hål, sprutande fontäner, ångande rökpelare, djupa kratrar och knakande glaciärisar. På väg från det gamla biskopssätet Skálholt, där kyrkans tjänare halshuggits och man levt rövare i största allmänhet, till växthusstaden Hveragerdi, femtio kilometer söder om Rekjavik, ligger den gamla sextusenåriga vulkanen Kerid, kärlet. En krater som stupar brant ner till den ovala kratersjön. Inga räcken eller andra skyddsanordningar. Jag kryper nära kanten och får plötsligt svårartad svindel. Landskapet är folktomt. Tyst. Öde. Sommartid trängs turistbussarna här, men så här års är jag ensam herre på täppan. Känns som att bryskt kastas in i en okänd tidsaxel. Är jag på en annan planet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar