Går ofta förbi den lilla ramaffären i Reykjavik. Affischen såg jag redan i oktober. Den hängde på hedersplats i skyltfönstret. Sen försvann den under några månader. Fruktade att någon köpt det enda exemplaret och fört det ut ur landet. Nu är bilden på plats igen. Var tidigare inne i butiken och frågade varifrån motivet var hämtat, hade fått för mig att bilden var från Belfast. Men det är äkta vara. Borde förstått det med tanke på den korrugerade plåten, ett material som islänningarna älskar. Börjar faktiskt själv gilla de dragspelsformade plåtschabraken, särskilt när de är anfrätta att rost. En härlig förgängelse.
Vet inte varför jag attraheras av bilden, vill ju absolut inte ha den på väggen hemma. Kanske är det kollisionen av det nya och gamla som kittlar? Den gamla damens oförställda nyfikenhet och de frågor som väcks? Förstår hon budskapets innebörd fullt ut? Är hon upprörd, glad, liknöjd eller förbannad? Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Men en bild kan inte tala. I bästa fall talar den till oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar