Måste tillstå att jag inte ägnat Yoko Ono många tankar innan jag åkte till Island. För mig har hon varit den typen av olyckliga kändisar där personen blivit större än själva konstnärskapet. Visst har jag någon gång funderat över den roll som häxa hon oförskyllt fått ikläda sig, kvinnan som splittade Beatles. Artisten som bara gjort udda, underliga grejer utan substans. Kvinnan som för alltid är förknippad med giganten John Lennon och hans tragiska död.
Jag är glad att få chansen att ompröva mitt förhållande till Ono, detta tack vare mitt år på Island. Yoko Ono har en speciell relation till landet. På den lilla ön Videy i inloppet till Reykjavik har hon installerat ljusskulpturen Peace Tower, och hit kommer hon då och då, senast dök hon upp på en konsert med John Lennons musik framförd av isländska musiker. Det var inte världens roligaste konsert, ganska hårt och okänsligt manglade man igenom 15 av Lennons high lights. Yoko Ono ställde upp i slutnumret med god min, inte alls som den knepiga performanceartisten jag hade förväntat mig.
Sen dess har jag lyssnat mycket på Between My Head and the Sky, hennes nya skiva. Den är nyskapande, djärv och hudnära. Tillsammans med sina unga medmusikanter, bl a sonen Sean Lennon som tillsammans med Ono också producerat, får skivan mycket av den isländska musiken att framstå som rejält vattenkammad. Produktionen imponerar, inte minst med tanke på att solisten hunnit bli 76. Vilket vitalitet!
Låtarna är bemängda med smarta beats, vassa grooves med lätt multikultisk anstrykning, andra hämtade från hiphopen, någon enstaka gång på gränsen till överbelastade. Yoko Onos kanske inte är seklets största poet, men hennes texter är avskalade och hudnära, ibland effektivt repetitiva. De små stänk av New Age som finns inbakat köper jag till förmån för helheten. Ett fantastiskt ljudlandskap omger Ono när hon kvider, skriker eller besvärjande viskar fram sina texter, vid några tillfällen på japanska. Även om de beatbaserade låtarna dominerar plattan, är det balladerna som berör mig mest. Un un To, I´m going away smiling och Higa Nobora är små mästerverk, där den erkänt skygga artisten är närvarande och uppriktig. Det är sånt man känner i musiken, jag menar ärligheten, när det är på riktigt.
Between My Head and the Sky är kanske ingen skiva man lyssnar på vid pepparkaksbaket eller vid stressande bilkörning i Reykjaviks oroliga trafik. Utan att vara sökt knepiga kräver låtarna också något av lyssnaren. Men för den som ger sig tid att ta emot Yoko Onos personliga meddelanden, väntar en fin stund. Så spänn fast säkerhetsbälterna, öppna öron och sinnen. Njut!
Bilden är från Yoko Onos framträdande i Rekjaviks Art Museum den 9 oktober i år. Läs om konserten och ljusskulpturen Peace Tower på bloggen från 10 oktober.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar