De här glatt marscherande musikerna fann jag på konstmuséet i Hveragerdi, 45 kilometer sydöst om Reykjavik. Trombonisten och hans tubaspelande kompis fullkomligt dansar fram till musik av marschkungen Sousa. Den mobila orkestern vill jag gärna ge kommendörkapten Bertil Driving i julklapp, om han nu fortfarande är i livet.
En gång i tiden var han dirigent för Kungliga Flottans Musikkår i Stockholm, där jag under några år städslades som klarinettist. Min tanke är att de lekfullt dansade musikerna skulle göra kommendörkaptenen gott. Ja, få honom lite barnsligt uppsluppen, lite mer Wild and Crazy. Men det är nog önsketänkande, den gode Farbror Bertil var mer militär än musiker där han stod framför oss musiker i sina oklanderligt rentvättade vita handskar, knivuddspressade uniformsbrallor, ymnigt dekorerad med ett otal tapperhetsmedaljer. Han liknade en levande julgran, torr och ovattnad. En sträng patriark för en oborstad yngling.
Tankarna far iväg. Plötsligt sitter jag och övar på Ouvertyren till Wilhelm Tell i musikkårens lokaler på Skeppsholmen, då kommendörkapten Driving olycksbådande tornar upp sig framför notstället i mitt enkla övningskyffe. Han öppnar munnen, tar liksom sats. Med sina kärva tungrots-r avser han att ge mig någon form av erkänsla. Han avbryter abrubt och irriterat mitt spelande och ryter "Det låter ganska bra det där, Bergman. Men ni har fel strumpor på er!" Ridå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar