Tidigare har jag ätit både grillad groda, surströmming och stekt skallerorm, men det här var ändå svårt. Efter viss ruelse och och en startsträcka med moralisk upprustning har jag dock äntligen gjort det, ätit Svid, fårskalle! Den svedda skallen smakade riktigt gott när man väl vågade skala bort alla fördomar och försiktigheter. Precis som vilken gotlänning, marockan, turk eller islänning som helst satt jag vid bordet och smaskade i mig Sigrúns anrättning. På något sätt känns det som att ha tagit sig in i den inre cirkeln av landets matkultur.
Skallen smakar gott med potatis, mosade kålrötter och vitsås. Köttet är extremt mjukt och mycket smakrikt. En unik smak som inte påminner om något annat kött. För en man från Mellanmjölkens Land är skallgnagandet en seger. På minussidan står skallarnas grinande uttryck, på grund av bränningen dras mungiporna upp i ett lätt obehagligt flinande, samt den helläbbiga nödvändigheten att gröpa ur ögongloberna. Till skallarna dricker jag Egill Skallagrimsson, isländskt öl med anor.
3 kommentarer:
Det ser ju inte så värst aptitligt ut, jag förstår att det var svårt.
Men det smakade faktiskt riktigt gott, helt OK! Min första tanke var ändå att kanske bli vegeterian... Men jag förstår att du inte kommer lägga upp ett antal fårskallar på julbordet. Eller?
Helst inte om det kan undvikas, men jag har ju hört att det är islänningar på ingång här i trakterna så man vet aldrig!
Skicka en kommentar