Är ingen bokmal, snarare är jag en periodare, läsandet har mest hört sommaren till. Men nu är det s a s sommar året om, och som tur är finns det oändligt mycket oläst att upptäcka. Halldor Laxness (1902 - 1998), isländsk nobelpristagare i litteratur (1955) har jag till exempel aldrig läst.
Har dock ett traumatiskt, om än perifert, minne på temat.
Som barn sjöng jag i Radiotjänst Gosskör, en elitbarnkör inom det public serviceföretag som sen blev Sveriges Radio. 1954 spelades Laxness episka drama Salka Valka in i Sverige med Arne Mattson som regissör, en av decenniets storfilmer. Mattsson var en av de stora filmmännen med succéer som Vaxdockan, Yngsjömordet, och inte minst skandalsuccén Hon dansade en sommar. Vi änglalika gossopraner var väl inte helt ovana vid att frotteras med kulturens högdjur, men uppdraget att agera änglakör i filmen var ändå speciellt och statusfyllt. En inspelning med den Store Regissören.
30 förväntansfullt laddade gossopraner anländer till studion men ingen är där. Efter en timme infinner sig Arne Mattson. Aspackad. Vinglades från den ena sidan av det stora rummet till den andra, ymnigt svettandes, mumlandes, morrandes, spottandes och fräsandes. Han tycks överhuvudtaget inte lägga märke till den lilla elitistiska kören som så samvetsgrant repeterat in partiturets änglalika psalm. Istället försvinner Mattsson in på närmaste toalett och spyr. Ljudliga konvulsioner tränger tillsammans med dunder, brak och ljud av krossat glas ut från hemlighuset. På något sätt lyckas vi ändå genomföra uppdraget, förmodligen tack vare den benhårda diciplin som rådde i den här sångliga verksamheten. Det var som om Hin Håle själv ledde seansen med änglakören. Den kvällen föll en stjärna från himlen. Han föll hårt och skoningslöst, pang, pladask i studiogolvet.
287 år senare beger jag mig till Nordens Hus i Reykjavik för att låna en bok av Halldor Laxness. Det blir Själavård vid jökeln, en av hans tunnare epos, jag är ju inte alls säker på om jag gillar författarskapet. Och läser boken i sträck fullkomligt absorberad! Har aldrig förstått vilken burlesk och underhållande författare Laxness är (kanske har jag också blandat ihop korten, förväxlat honom med den där kvällen i studion, Mattsson och Laxness i symbios). Boken har mycket att berätta om isländskt kynne i en story som är både drastisk och sanslöst humoristisk.
En ung teologie studerade skickas av Islands biskop att undersöka tillståndet i ett avlägset pastorat vid Snaefellsjökull, den plats där Jules Verne för över hundra år sedan lät sina romanfigurer starta resan till jordens medelpunkt. På den lilla orten bor en märklig samling människor. Huvudpersonen Jon Primus är församlingens kyrkoherde som aldrig hållit en predikan. Dessutom har han spikat igen kyrkporten. I stället ägnar han sig åt att sko hästar och hjälpa församlingsmedlemmarna med allehanda reparationer, en i bygden eftersökt allt i allo. Hans gode vän Godman Syngmann är islänningen som gjort internationell karriär, en multis som nu ägnar sig åt att skåda stjärnhimlen. Efter 35 års bortavaro träder prästfrun Gudrun slutligen in i det sköna virrvarr som tycks råda på orten. Hon har ett förflutet som både sköka och nunna. En tid ägde hon ett horhus i Buenos Aires. Den av biskopen utsände unge mannen BOM, Biskopens OmbudsMan, är både förskräckt och förtjust...
En mustig, dråplig historia, läs den själv! Du kan också besöka Halldor Laxness hem Gljútrasteinn i Mossfellsveit utanför Reykjavik, öppet dagligen utom måndagar. Där finns bland annat hans skrivpulpet. Laxness skrev alltid stående. Precis som hans gestaltningsförmåga och berättarstil, lätt framåtlutad!
Och du, Arne! Jag har dragit ett streck över det som hände. Vad mig anbelangar är du förlåten där i din himmel eller var du nu än befinner dig. Hoppas att det ändå är OK att berätta historien om laxnessfilmen. Den bara föll över mig.
_________________________________________________
Bilderna är från filmatiseringen av Själavård vid jökeln (1988) i regi av Gudný Halldórsdóttir, författarens dotter, med bl a Sigurdur Sigurjónsson, Baldin Halldórsson och Margrét Helga Jóhannsdóttir. Filmen som finns att låna på Stadsbiblioteket i Reykjavik, är sevärd men boken är som så ofta, ännu bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar