Mugison, egensinnig singer & songwriter, har ett utspel och en nerv som gör honom till en av Islands mer intressanta artister. Några stänk av Tom Waits blandas med isländsk uppdaterad ädelblues samt några fraser av Bruce Springsteens hyggliga vanlighet och tyngd. Ikonerna visar på traditionen och blickarna bakåt, men Mugison är sin egen. Han kan också sägas vara motpol till mum och Sigur Rós. Jag har lyssnat mycket på Mugiboogie (2008) och imponeras av variationen, den oftast fiffiga gitarrbaserade instrumentationen och allt det vardagliga som transformeras till något personligt. Nu har Mugison kommit med nya plattan Ítrekun med live music och gör en av sina sällsynta hemmaspelningar på fredagskvällen. I december spelar han i Danmark, Holland och Tyskland.
På Bateria, den intima rockklubben i Reykjavik, framträder han tillsammans med färgstarke bluesgitarristen Bjöggi Gisla. Det färgar förstås också giget. Mugison som själv är en rytmiskt distinkt kompgitarrist blir tillsammans med Gisla en högeffektiv duo. To the Boone, The Pathetic Anthem och andra låtar från Mugiboogie, här i mer luftiga duovarianter, slungas ut mot den entusiastiska publiken. Här finns tryck och distortion men också luft, lust och vila. Några gånger villar gossarna bort sig i fuzzträsket, men hittar snabbt rätt igen. Mugison skulle upplevas som en ändå mer genuin sångare om han vågade vila mer i balladerna. Där har han mer att ge.
Artisterna har kul på scenen utan att tappa skärpan och Mugison är skicklig i publikkontakten. Det gör att vi som befinner oss i den knökfulla lilla lokalen känner oss inbjudna. Stämningen är avspänd och hjärtlig, många sjunger med i låtarna, och solisten släpper gärna leadet till publiken. Så tar Mugison över igen och rösten, befriad från alla manér, lägger sig ovanpå det chosefria, svängiga kompet. En artist med en vardaglig image. Ingen svartrock, kajal eller poser. Bara ett på djupet liggande engagemang. Sympatiskt. En fin kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar