I dag beger jag mig bort från stan, och jag behöver inte färdas särskilt långt för att uppleva det genuint lantliga. Färden går öster ut, förbi Riksfängelset och horder med betande islandshästar, över de vid det här laget välbekanta lavafälten, till Eyrabakki och Stokkseyri, 60 km österut från Reykjavik. De två byarna ligger helt nära varandra, men är ack så olika. Gemensamt är att här härskar det basala.
Tillhopa bor här 1000 människor. Eyrabakki verkar kanske mest genuin, inte mycket har ändrats de senaste 50 åren, medan Stokkseyri idémässigt verkar mer på alerten. Men sånt är ju svårt att avgöra för en utböling på kort visit. Båda är gamla fiskebyar, det märks i atmosfären även om fiskenäringen är borta idag. I Eyrabakki finns dock fiskkrogen Rauda Húsid, Röda Huset. Den lilla kyrkan bredvid restaurangen får mig att tro att jag av misshugg hamnat i en spagettiwestern inspelad på Island. En svart hund som snokar rastlöst på skuggsidan av gatan är den enda levande varelsen, ändå gör Eyrabakki långt ifrån ett dött intryck. Här håller man på traditionen, det finns få nybyggda hus, och många av de gamla är varsamt renoverade i den för landet så typiska korrugerade plåten. Börjar faktiskt tycka de där veckade plåtbitarna är ganska snygga! Byn har en god portion charm. Här och där en konstgjord blomma på husväggen eller en gladlynt flinande trädgårdstomte som skvallrar om nyare seder. Och så de sanslöst, sjukt djärva färgkombinationerna på vissa av husen! Jisses!
I grannbyn Stokkseyri har den gamla fiskfabriken förvandlats till ett hus för lokala bildkonstnärer. Den kostnärliga standarden i husets tre våningar må skifta, men här sjuder av inneboende energi. I en av utställningssalarna har en av byns artister återskapat sin första ateljé, där sitter konstnären själv och pyntar i sin egen variant av Pandoras ask. Huset inrymmer också en orgelverkstad där Björgvin Tomasson, landets mest kända byggare av kyrkorglar, huserar. På husfasaden ståtar ett gäng orgelpipor som visar var mäster håller hus. I dag, lördag, är här stängt, men en koll genom fönstret ger mersmak, orgelpipor, mystiska burkar i rad, en klaviatur på högkant. Orgelverkstaden är belägen bredvid Draugasetrid, ett skräck & spökhus med fokusering på den isländska folktron, öppet under turistsäsongen. Här samsas således lokala konstnärer, en professionell orgelbyggare och ett skräckkabinett med drag av turistfälla i en byggnad som dessutom fortfarande är fiskfabrik, om än i mindre omfattning. Kombinationen skulle aldrig funka i Sverige. I husets översta våning ryms en samlingsal till minne av tonsättaren Páll Ísólfsson (1893 - 1974), Stokkseyris stolta son. Bredvid fabriken ligger Fjördubordid, Strandsvallet, en av Islands bästa hummerrestauranger, och på den spaciösa bryggan där fiskeskutorna fordom lossade havets håvor, har den lilla utomhusscenen gått i vinteride i väntan på sommarens hamnfest.
Enda plumpen i byprotokollet utgör det bygge som en arkitekt låtit uppföra åt sig själv alldeles nere vid strandkanten. Huset ser i det här sammanhanget ut som ett UFO. Hur kan en yrkesman ha så dålig känsla för sin närmaste omgivning?
Överallt är det Stora Blå närvarande. Doften, ljuset över vattnet, den friska, saltstänkta havsluften. På vissa sträckor brer vidsträckta sandstränder ut sig i den bleka solen. Med en badtemperatur som på Lanzarote, också en vulkanö, skulle här vara ett liv och ett kiv. Och ett Eirabakki och Stokkseyri som bryskt utvecklats till något helt annat, tänker jag, och skänker en tacksamhetens tanke till det iskalla havsvattnet i landet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar