I somras råkade jag i Vasaparken i Stockholm höra några arkitektstudenter samtala om arkitekturen i Reykjavik. De var inte nådiga i sin kritik, upprörda utnämnde de stan till Europas mest anskrämliga.
Det håller jag inte med om. Samtidigt förstår jag vad som störde dem: Den Okuvligt Isländska Individualismen.
De stränga stadsplanebestämmelser som tillämpas hemma tycks inte gälla här. Vill man måla taket rosa eller ångestlila, så gör man det. Basta! Islänningen skulle hellre göra revolution än inskränka på den rättigheten.
Själv tycker jag det är en charmig attityd. OK, man förlorar kanske den uniformerade enhetligheten, men vinner något annat istället. Dessutom finns här nybyggda områden som både är enhetliga och vackra. I Gardabaer, en kommun söder om huvudstaden, ligger stadsdelen Sjáland med friska, inbjudande huskroppar och med havet skvalpandes utanför porten. Lite likt Hammarby Sjöstad i Stockholm.
Det som Reykjavik eventuellt förlorar i konventionell skönhet, återvinns också med råge av själva inramningen, det ständigt föränderliga havet, de vilda, vitpudrade bergen, den friska luften och det ombytliga, otrogna vädret. Vilken byggnad kan konkurrera med allt detta? I gamla Reykjavik kryllar det dessutom av charmiga gamla hus, det ena mer olikt än det andra (samt ett och annat mindre tilltalande hus i korrigerad, lätt rostig plåt, allt för att blidka vädergudarna).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar