onsdag 31 mars 2010

Hästlandet



Hästarna är en del av det isländska landskapet. Liksom korparna och fåren. Så här års vistas fåren inomhus, men hästarna går ute hela året. I stora flockar, tätt tillsammans ofta samlade vid ett vindskydd i form av de jättelika rullar från kabelvindor som finns i varje hästhage. Island är Europas biltätaste land, frågan är om det inte också är hästtätast? Hästkrafter i mer genuin mening.

Stora monsterjeepar, energislukande aluminiumfabriker, universitetets busskur med både infravärme och bredbandsuppkoppling. High Tec i kubik och kvadrat. Å andra sidan kan jag i nästa stund se en något korpulent medelålders herre (på Island är det inte bara tonårstjejer på hästryggarna) komma ridande i tölt. Nu som då. Det finns som tur är också en dimension av oföränderlighet i det isländska samhället.

tisdag 30 mars 2010

Blue Blue Hawaii




Yngsta dottern är på påskbesök. Gyllene triangeln med Thingvallir, Geysir och Gullfoss samt Blue Lagoon är ett måste. Känner mig som en riktig islänning när jag stolt visar upp några av öns smultronställen. Märkligt hur perspektiven förskjuts efter bara ett drygt halvår på för mig okänd mark. Och visst är lagunen häftig att uppleva en klar, kylig dag i månaden mars sista suckande minut. Även om jag personligen tycker färden dit över eggande lavafält är minst lika spännande. Precis som i levande livet blir vägen till målet minst lika viktig som slutdestinationen. Islands eget Blue Blue Hawaii ligger där som en slipad blå smaragd mitt i det brutala månlandskapet!

Vulkanvandring


Traskandet kring isländska stigar bjuder både på skönhetsupplevelser och historiens vingslag. Obändiga månlandskap med sjukt gnagglig traskmark avlöses av tunna jordskorpor med bubblande hundragradigt vatten, inte sällan i djärva röda eller blåa färger.

I dessa dagar förlägger också många sin vandring till vulkanutbrottet nära Eyjafjállajökull. Efter en längre bilresa väntar sex timmars vandring tur och retur för att komma så nära vulkanen att det blir meningsfullt att uppleva utbrottet. De senaste två dagarna har över 25.000 människor (!) tagit sig till platsen. Rena folkvandringen! Polisen och civilförsvaret är bekymrade. Dels är många av vandrarna dåligt rustade för den typ av friluftsliv som det är frågan om, dels sker dumdristiga utbrytningar på farlig mark. Glödgad lava far som projektiler ur vulkanen.

För den som vill göra det mer bekvämt för sig erbjuder en hotellägare i trakten turer med helikopter. För drygt 3000 SEK kan du skåda det glödgade utbrottet von oben. Vilken vulkanvariant som man än väljer kanske det gäller att snabba på. Vissa tecken tyder enligt expertisen på att utbrottet är på väg att ebba ut.

Bilden är från de kokande källorna bortom Krýsuvik, en betydligt billigare, bekvämare och ofarligare utfärd.

måndag 29 mars 2010

Patinerade hus


När jag kom till Island för över ett halvår sedan och färdades från Seydisfjördur, färjehamnen i nordväst, till Reykjavik förskräcktes jag över alla byggningar i rostig, korrugerad plåt längs vägen. Sen dess har min entusiasm för plåten ökat månad för månad. I dag är jag ett fan, ständigt på span efter fina kåkar och skjul i det djärvt vågiga materialet! Gärna gamla ödegårdar där plåten och rosten lätt triggar igång fantasin. Då är jag redo att fabulera en trovärdig släktkrönika ända tillbaka till Snorri Sturlassons dagar!

Det här underbara skjulet står utanför Hafnarfjördur, några mil söder om Reykjavik med det mäktiga Esjan i fonden. Just i det här fallet behöver jag inte fabulera, eftersom skjulet tillhör Gréta, en isländsk kompis, vars mor bodde på ägorna. Kanske får jag anledning att återkomma till den k-märktas gården och omgivningarna.

söndag 28 mars 2010

5 x Airwaves


Airwaves, Islands största festival alla kategorier, har varit i ekonomisk gungning ett tag. Musikfesten som äger rum varje höst lockar tiotusentals besökare och håller hög kvalité. Trots att alla biljetter var sålda innan den senaste upplagan startade, har de ekonomiska efterdyningarna ändå inte varit gynnsamma. Bland annat har Rúv 2, riksradion, som stöttat festivalen genom åren dragit sig ur festivalen, radion befinner sig i ett ekonomiskt stålbad.

Häromdagen stod det dock klart att det blir festival i höst. Och inte nog med det, staten i form av Utón, det isländska musikexportrådet, träder tillsammans med Iceland Air in som ekonomiska garanter inte bara för årets festival i oktober utan fem år framåt. Det betyder att festivalledningen kan arbeta betydligt mer långsiktigt. Även om Airwaves är en etablerad kulturyttring, oerhört betydelsefull för utvecklingen både inom pop & rock och turistnäringen, är beslutet ingen självklarhet på krisens Island. Festivalgeneralen Thorstein Stephensen har all anledning att känna sig nöjd. Bilden är från en av konserterna på Nasa under Airwaves i höstas.

Isländska skyltar: 27


Skylten översätts i min svenska hjärna till Odyrt och enfaldigt. Men snart förstår jag att det står Billigt och enkelt i matvaruhallen. Ódýrt är för övrigt ett ord som islänningen älskar. Allt är ódýrt, vare sig det är sant eller inte. Apropå ordformen med o kommer jag att tänka på oi, det norrländska ordet för unplugged.

lördag 27 mars 2010

Kostligt


Våren är också konfirmationens tid. Hemma och på Island. Kanske vi inte alltid funderar så mycket kring det här med religiösa riter i vår sekulariserade värld. Själv är jag okonfirmerad men det är en helt annan historia. På Island är det en uppseendeväckande hausse kring konfirmationspresenter. Det började för flera veckor sedan med helsidesannonser i tidningarna om biblar och annan uppbygglig litteratur i presentutgåvor, för att nu trappas upp med förslag på datorer, resor och elektronik av diverse slag. All utstyrsel onämnd.

Kronan på verket är den åttasidiga specialbilagan Konfirmationspresenter som följde med Fréttabladid häromdagen. Bilagan innehåller inga intressanta funderingar kring konfirmationen, utan är en renodlad säljtidning med svindyra presenter till konfirmanderna. Vad sägs om ett trumset för 9.000 eller en kamera för 10.000 SEK? Enligt de islänningar jag pratat med är också ofta konfirmationsmottagning en påkostad historia, det händer att föräldrar pungar ut med både 15.000 och 20.000 SEK bara för mat och dryck.

Hur rimmar detta med att var tredje isländskt hushåll står vid konkursens rand och håller nästippen ovan vattenytan endast tack vare tillfälliga uppskov med räntor och amorteringar för banklån på hus och bilköp? Kapitalvaror som inte går att avyttra på krisens Island. Hur stämmer det med tanke på att alla familjer som hämtar matpaket hos kyrkan och hjälporganisationerna har fördubblats de senaste månaderna? Matköerna består till övervägande del av "vanliga" människor som inte längre klarar vardagsekonomin. Men annonserna är lika pockande, storslagna och påkostade som när landet var ett av världens rikaste. Redan då var det förstås helgalet. Detta braskande överflöd i konfirmationspresenter måste provocera många som sitter trångt. Och vad ger det för signaler till unga människor? Konsumera mera! Även om stålarna saknas.

Men framför allt: Hur kan presentfrosseriet och de påkostade mottagningarna vara kompatibelt med kyrkans egentliga budskap? När jag ser konsumtionssamhällets fulaste skråpansikte känner jag både sorg och uppgivenhet. Är det hit vi har strävat? Är det på samma spektakulärt kostliga vis i Sverige? Har jag missat något?

fredag 26 mars 2010

Trolldom


På uppkäftiga galleri Kling & Bang i Reykjavik visas ofta intressant, udda konst. Álagafjötrar, utsatt för trolldom, heter den nu pågående utställningen. Titeln flörtar vilt med islänningarnas begivenhet att tro på huldror, alver och troll. Med hjälp av collage av teckningar, målningar, fotografier och film visar Hildur Yeoman och Saga Sigurdardóttir upp sina egna visioner av isländsk vardagsmagi. Först var jag kanske mindre begeistrad, men sögs raskt in i stämningen i den lilla utställningshallen. Det ultimata förvandlingsnumret måste vara om åskådaren känner sig utsatt för huldrornas hägringar. Riktigt så långt utvecklades nu inte förvandlingen för mig personligen, men stämningen kändes lite queer med huldror trippandes runt i skogen på stilettklackar och med modevärldens alla klicheer på axlarna.

Huvudnumret är en magisk movie, en hybrid av stumfilm, modeshow och häxkonst. Stämningen stärktes av att filmen spelats in i en gammal, halvsunkig handelsträdgård i Reykjavik, en miljö som jag ofta strosat kring i. Här skulle man kunna spela in en film, har jag tänkt. Och nu har det hänt. Märkligt. Är det de magiska krafterna? Stumfilmsidiomet förstärks av Tórdur Sigurdarsons pianomusik och de agerandes ordlöshet och svarta ögonskuggor. Modevärlden bidrar med de manierade poserna och stilettklackarna. På köpet får jag en stylad naturupplevelser och några nypor folktro. Nästa gång jag promenerar i handelsträdgården kommer jag att titta extra noga bakom trädstammar och oansade buskage.

torsdag 25 mars 2010

Porrförbud


Porrklubbarna i Reykjavik är ett iögonfallande unket inslag i stadsbilden. Belägna i den gamla stadskärnan och även om inte adressen är Laugavegur, den stora affärsgatan som skär genom city, så ligger anordningarna vid de gängse turiststråken. Många reagerar på den utmanande exponeringen.

Nu sätter Alltinget stopp för trafiken. Häromdagen antogs en lag som förbjuder porrklubbar. Lagen har drivits igenom snabbt och med stor majoritet. Det känns skönt att islänningarna kan enas i ett viktigt ärende, senaste året har debatten kring ekonomin kantats av ändlösa personangrepp, smädelser och sabotage. Vad beträffar den välbehövliga nya medialagen ser det också ut att bli en långdragen historia. Här finns ett massivt motstånd hos vissa politiker och andra beslutsfattare. När det gäller porrklubbarna visar Alltingets ledamöter både handlingskraft och ansvar. Lagen om förbud mot porrklubbar träder i kraft från den 1 juli 2010.

Vulkanhistorier


Olika mer eller mindre dråpliga, någon gång på gränsen till sorgesamma, historier florerar i vulkanutbrottets spår. Handlar det inte om de tre gamla bröderna som vägrade ge sig av från sin gård och bryskt fick tvångsevakueras, så är det frågan om riskfyllda insatser för en havande ko. Misstänker att floran av stories kommer att expandera, precis som utbrottet i Fimmvörduháls enligt gårdagskvällens rapporter i isländsk teve.

Till berättelser från vulkanens rand hör också en story som fick stor uppmärksamhet i magasinprogrammet Kastljós i går. I närheten av byn Fljótshlid hölls på kvällen för utbrottet en hejdundrande fest. Många människor hade samlats. Kvinnan som intervjuades medgav att dryckerna hade flödat. Och då gäller isländsk måttstock! För att slippa köra hem berusade hade det stora festsällskapet hyrt en närbelägen stugby för övernattning.

Festen puttrade på bra, ja det var helt enkelt ett himla drag, när civilförsvarets mannar plötsligt knackade på dörren och uppmanade festdeltagarna att genast ge sig av. Lätt panik utbröt när 50 festdeltagare sprang ut på gårdsplanen. Kvinnan och hennes man flydde i sin stora jeep och det gick bra ett långt tag, men på säkrare mark råkade ekipaget krocka med ett brospann. Polisen kom och mannen åkte fast för rattfylleri. Nu blir han förmodligen av med körkortet.

Ett tag berättades norgehistorier (de upphörde snabbt när landet fick olja), nu senast har kreppahistorier florerat, galghumor om krisen. Kanske får vi också vulkanbaserade historier? Det som inte går att skratta åt är alla galenpannor som på eget bevåg beger sig upp i avspärrat vulkanland för att kolla fyrverkerierna på farligt nära håll, samt den liga som försökte plundra evakuerade hus i området men blev stoppad.

Bilden är från Fljótshlid, historiskt land. Här bodde Gunnar på Hlidarendi, en av huvudpersonerna i Njals Saga. Han dömdes som laglös att lämna landet och Fljótshlid. Nere på slättbygden vände han sig om och sa "Fager är hliden. Jag far inte!" Bevingade ord. Gunnar stannade i landet och mördades. Bygden kring Fljólshlid och Eyjafjállajökull är fylld av dramatik. Då dom nu.

onsdag 24 mars 2010

The Volcano Freak Show


Vulkanen i Fimmvörduháls fortsätter att rasa med oförminskad styrka. Allt tyder på att utbrottet kommer att pågå i flera år. Och turistnäringen gnuggar händerna. Vídis Reinisson på civilförsvarsdepartementet säger till nyhetssajten Visir.is att området öppnas så snart säkerheten är garanterad, dock med en skyddszon på 15 kilometer från vulkanen. Byarna Fímmvörduháls, Thirsmörk och Eyjafjállajökull är och förblir stängda tills vidare.

Men vägarna i området usla och absolut inte gjorda för smärre invasioner, särskilt så här års. Området har skärpt polisbevakning och myndigheterna varnar för dumdristiga utflykter i egen regi. Den isländska räddningstjänsten är effektiv men begränsad och måste koncentreras till eventuella evakueringar av ortsbefolkningen. Senaste dygnet har sikten vid Fímmvörduháls varit lika med noll, men intresset för The Volcano Freak Show lavinartad. En hotellägare i området noterar en aldrig tidigare skådad bokningsrush.

Allt detta är väl OK, nu när utbrottet verkar gå rätt väg. Island behöver sina turistintäkter mer än någonsin, i synnerhet nu när landets mest populära hikingtrack som lockat 10.000 vandrare årligen, går tvärs över utbrottet. Vulkanspanet blir en häftig kompension. Självklart kommer jag att bege mig upp i området så snart det är möjligt.

Mellan kontinenter


Dagarna blir längre och ljusare, samtidigt som skuggorna blir allt kortare och blekare. Man kan inte få allt här i livet. Vem vill förresten leva i en skuggvärld? Motivet är från Thingvellir, den gamla mötesplatsen där världens äldsta ännu fungerande demokrati föddes år 930. En plats som andas lugn och beslutsmättnad. Här möts vatten och jord, fjäll och slätmark, vinter och vår. Det märkligaste mötet står kanske ändå de två kontinentsocklarna för, de kommer upp i dagsljuset på detta enda ställe på Island. Och du kan unna dig det unika nöjet att vandra på en bekvämt asfalterad väg mellan två världsdelar, Europa och Nordamerika. Udda grej, men det konstiga är att det känns som den mest naturliga grej i världen...

tisdag 23 mars 2010

Legendariskt rockplejs i lågor


Det är inte bara vulkanen under Eyjafjállajökull som är osläcklig. I morse brann dessvärre den klassiska Batteriid i Reykjavik ner, intim rockklubb med New York-stuk. Där har jag lyssnat på gitarristen Björn Gissla, legendarisk, lyhörd bluesmusiker och Mugison, småudda, folklig singer & songwriter med suverän publikkontakt. En av de mest intressanta isländska musikerna i genren. Nu är det dessvärre slutspelat på Batteriid. Det känns sorgligt. Återstår bara två av de gamla inspelade klubarna med levande musik i Reykjavik, Sódóma och Nasa (sen finns det förstås många andra plejs med levande musik). Men i alla fall grabbar och tjejer: Håll för bövelen i tändstickorna och var försiktiga med flottyrfettet! Bilden med Björn Gissla är från en höjdarkonsert på Batteriid tidigare i år.

Nytt berg uppstår


I Fimmvörduháls, det område av Eyjafjállajökull som är utsatt för vulkanutbrott, håller ett nytt berg på att bildas som en direkt följd av aktiviteterna under jord. Torstein Jónsson tog bilden som publiceras i isländska medier nu på morgonen. Tänk dig människan som en liten prick i snön framför berget! Mäktiga krafter!

Källarfolket, hur är läget?


Kan inte upphöra att fundera över källarfolket i Reykjavik, de som bor i stadens källarvåningar. Ibland är lägenheten till och med under marknivå. I Sverige är det inte tillåtet att inreda källarutrymmen till permanenta bostäder - här är det legio. Varenda hus har källarlägenheter med minimala fönster. Eftersom persienner och tunga gardiner oftast inte är islänningars smak, blir det inte sällan helkoll ur vonobenperspektiv. På fönsterbrädorna syns ofta en miniutställning. Här ovan gäller älgstuket, men det kan lika väl vara torkade blommor, små troll eller dammiga vaser.

Nu går jag ner i min källare hette en töntig 70-talsschlager. Hur är läget i den undre regionen? Jag undrar och fantiserar.

måndag 22 mars 2010

Otämjbara krafter


Även om förhärdade islänningar kallar vulkanutbrottet i Eyjafjállajökull för en liten sprucken finne i landets röv, är experterna samtidigt både konfunderade och oroade. Utbrottet är visserligen litet men följer inte gängse erfarenheter. I dag och nu under kvällen har aktiviteterna i vulkanen dessutom ökat. Geologen Ari Trausti Gudmunsson berättar att modern teknik till trots, visat sig omöjligt att förutspå utbrott och utveckling. Ett vulkanutbrott på den här delen av Eyjafjállajökull var dessutom helt oväntat.

Eyjafjállajökull uppför sig överhuvudtaget annorlunda. Under jökeln finns extremt mycket magma, flytande lava, samlat. Till slut blir det till en böld som spricker, den rödglödgade lavan sprutar upp ovan jord. I vanliga fall lättar ett utbrott på trycket, men den här gången har man inte registrerat minskad aktivitet. Istället ökar nu lavaströmmen, en helt ny erfarenhet. Eruptionen var också blygsam medan man under jord registrerar betydande och accelererande aktiviteter.

Det råder stor osäkerhet om vad som kommer hända. Vad man vet är att vulkanen vid Eyjafjállajökull och den närbelägna, våldsammare vulkanen Katla står i förbindelse med varandra. Mönstret från tidigare utbrott är entydigt, när utbrottet i Eyjafjállajökull upphör startar Katla. Senast detta hände var 1821 för den förstnämnda, följt av Katla 1823.

Förhållandena uppe på jökeln är just nu de sämst tänkbara, en jeepförare med 30 års erfarenhet av jökelfärder, kom under kvällen direkt från oroshärden till tevestudion. Blåsten, snöyran blandat med den vita vulkanaskan, gör framkomligheten till ett litet helvete. Även om askan och gaserna är giftiga, inger vattnet från den smältande jökeln störst farhågor. Hittills har riktingen på den kilometerlånga sprickan i berget varit gynnsam. Men om läget förändras kan hela byar i ett stort område på sydkusten komma att läggas under vatten.

Islänningarna ömmar alldeles särskilt för hästarna i området som i vanliga fall går ute hela vintern men som nu måste hållas inomhus. Vad byborna beträffar har nästan samtliga 500 återvänt hem, men med beredskap att evakueras med några minuters varsel. Människorna som lever sina liv ovanpå på den här pulserande, puttrande lilla jordskorpan måste påverkas. Ett land med 30 aktiva vulkaner, källor med kokande vatten, vit snö och rödglödgad lava. Klart att det måste komma ut. Det gäller både folk, fä och mark. Ibland våldsamt. Andra gånger, som nu, litet mer servilt och mystiskt. Otämjbara krafter.

Bilden visar en betydligt mindre våldsam brand från en rökfackla, islänningarna älskar att sätta futt på dem bland annat på nyårsafton.

Finast


Isländsk teve dominerades i går av vulkanutbrottet under Eyjafjállajökull men man berättade också om de marknadsundersökningar inom turism som genomförts i Europa och USA. På frågan vad man först kom att tänka på när Island nämndes, svarade en överväldigande majoritet av de intervjuade: 1) Det öppna landskapet 2) Musiken. Jag är böjd att hålla med! Även om jag just i går var på en ganska doftlös konsert med en blåskvintett från Islandssymfonikerna och den temperamentsfulle, drivande pianisten Vovka Ashenazy som inte kom helt till sin rätt i den granna, luftiga sextetten av Francis Poulenc. Det ska mycket till innan jag faller i trance under en tvåtimmarskonsert med en blåskvintett i huvudrollen.

För övrigt är det kanske först på popscenen som den isländska musiken visar sig som mest egensinnig och i maskopi med landskapet. Samtidigt karvas nu mycket av kulturens möjligheter bort i finanskrisens spår. Snacka om att såga av den gren man sitter på! Det är förstås både dumdristiskt och idiotiskt kortsiktigt. Man känner igen strategin. Here we go again!

Bilden är från Jökulsárlón, den fantasieggande islagunen på östkusten. Just i dag, måndag, går det inte att ta sig dit, åtminstone inte landvägen, eftersom vägen från Reykjavik förbi Eyjafjállajökull där vulkanen under jökeln fick ett mindre utbrott i går, är avstängd. Ett särdrag på Island, förutom musiken och vyerna, är att det i motsats till Sverige oftast bara finns en väg från A till B.

söndag 21 mars 2010

Vad händer med vulkanen?

Vulkanutbrottet under Eyjafjállajökull hade ett mycket snabbt förlopp. Utbrottet hade föregåtts av många mindre skalv under senaste tid. Men trots att forskare finns på plats med en sprillans ny radaranläggning som läser och dokumenterar aktiviteter under jord och jordbävnings och vulkanforskningen dessutom är världsledande, kunde man inte förutse det snabba förloppet, en halvtimme från start till utbrott.

Området är Islands mest populära hikingled, över 10.000 turister vandrar över jökeln varje år. Vad händer nu med vandringen och de viktiga turistintäkterna? Över 600 personer evakuerades i går. Av dessa har samtliga innevånare utom på 15 gårdar fått återvända hem. Åtminstone tillfälligt. Man avvaktar i vilket väderstreck sprickan fortsätter att öppna sig. Just nu ser det gynnsamt ut. Det finns ändå stora frågetecken.

Kommer utbrottet göra att stora mängder is smälter med svåra översvämningar till följd? Utbrottet under Eyjafjállajökull är förhållandevis litet, men utbrottet riskerar att sätta igång den närbelägna, betydligt större och farligare vulkanen Katla. Det hände vid senaste utbrottet 1821.

På teve i kväll intervjuades tre gamla bröder på en ensligt belägen gård. De vägrade att låta sig evakueras. Men blev slutligen under tvång bortförda av polis. Nu är de hemma på gården igen!
Riksveterinären uppmanar alla i området att hålla djuren inomhus på grund av den vita aska som sprids i luften. Askregnet har hittills varit blygsamt, men kan vara hälsovådligt.

Vulkanutbrott i natt


Tidigare har jag berättat om alla oroande små jordskalv från vulkanen under Eyjafjállajökull 200 kilometer från Reykjavik. Vid midnatt fick vulkanen utbrott och 600 människor evakuerades. En operation som övades noggrannt för ett år sedan och när det nu blev verklighet gick allt bra, fem timmar senare var samtliga människor i säkerhet. Själv kände eller hörde jag inget här i Reykjavik, sussade lugnt, fick reda på utbrottet på Skype genom en islänning bosatt i Kina (!) Mysko äro de kommunikativa vägarna nuförtiden! Tack i alla fall Hugi i Peking!

Även om ingen människa kom till skada, finns oro för djur och mark. Den trögflytande lavan är inte omedelbart farlig, det är den giftiga vulkangasen och askan som utgör primärhotet. Utbrottet ser ut att ha skett vid sidan av jökeln, vilket i så fall också minskar risken för översvämningar på grund av smält jökelvatten. Island har en imponerande vulkan och jordbävningsberedskap och är världsledande vad forskningen beträffar. Ändå visar Katlas utbrott hur komplicerat det är att förutsäga katastrofer, bara för några dagar sedan trodde experterna att det inte skulle hända så mycket mer än det muller och skakningar som iakttagits i området en längre tid. Senast Eyjafjállajökull hade utbrott var 1821. Nu verkar allt ändå ha gått bra, den enda omedelbara konsekvensen är att islandsflyget är inställt och ringleden runt ön stängts av. Och islänningarna, åtminstone här i Reykjavik, verkar ta det ganska coolt. Det är också tur att landet är extremt glesbefolkat.

Men visst finns det ett samband mellan öns oroliga innanmäte och islänningarnas barnsliga förtjusning i raketer, smällare och stora brasor. Nyårsfyrverkeriet som pågick i veckor för att kulminera på nyårsafton då krutröken låg tung över stan, och alla magiska eldar som tändes på trettondagsaftonen, en besvärjelse mot huldror och "de andra", bilden, är några exempel. Det finns flera hundra vulkaner på Island, 30 är aktiva. Själv funderar jag på att bestiga vulkanen Hekla (som just nu också är lite orolig) i midsommar. Om Hekla och konditionen tillåter.

Bland prästkragar och tulpaner


Blommor överallt! Hela stan översållad med plastblommor som ser ut som hybrider av prästkragar och stekta ägg. Med anledning av designmässan HönnunarMars i helgen har till och med parkeringsautomaterna smyckats med blommor (det skulle aldrig Stockholm Stads parkeringkontor gå med på). Och flera lyktstolpar nära Alltingshuset är transformerade till jättelika holländska tulpaner. Intressant med tanke på Islands just nu ansträngda relationer till Holland på grund av den enorma miljardskulden för Icesave, internetbanken som rämnade för drygt ett år sedan. Allt kändes härligt studentikost i det sköna vårvädret!

lördag 20 mars 2010

Hästkrafter


Reykjavik är den biltätaste staden i Europa, en stad byggd enligt amerikansk förebild med överdimensionerade motorleder in till den gamla stadskärnan. Samtidigt som kollektivtrafiken är gravt underutvecklad, i den ekonomiska krisens spår har tidtabellen försämrats ytterligare. I det område där jag bor gick bussarna tidigare fyra gånger i timmen, plötsligt och utan förvarning körs nu bara två turer.

Reykjavik är dessutom en extremt utspridd stad. Europasnittet är 7500 innevånare per kvadratkilometer. I Reykjavik är motsvarande siffra 1500 innevånare! Dålig, ibland närmast obefintlig, kollektivtrafik, en extremt utspridd stadskärna och många stora bilar ger förstås både dålig ekonomi och miljö.

650 av 1000 islänningar har bil. I Sverige är siffran 460 och i Danmark 350. Det finns ytterligare en väsentlig skillnad. I grannländerna är bilinnehavet betydligt lägre i huvudstäderna än på landsbygden. På Island är det tvärtom, betydligt fler bilar i Reykjavik, 750 - 800 fordon per 1000 innevånare. Det ger tydligt avtryck vid busshållplatserna där jag bara ser gamlingar och ungdomar.

Enligt en artikel i Fréttabladid signerad Torvaldur Gylfason skulle Island spara 5 miljarder SEK årligen om bilinnehavet krymptes till Sveriges nivå. Tänkvärt i krisens Island där en tredjedel av landets hushåll står inför ekonomisk kollaps och staten dras med miljardskulder. Men hur skulle man då ta sig till jobbet? Miljöaspekten nämns inte i artikeln, det är ganska symptomatiskt. Miljöfrågorna verkar stå långt ner på agendan. Bilden från ett svunnet Island hittade jag på Reykjavik Art Gallery.

fredag 19 mars 2010

Björk på isen


Páll i Húsafell är en originell isländsk konstnär. En urkraft i kulturlivet, en man i samklang med den natur han är beroende av i sitt skapande. Mest berömd är Páll för sina stenskulpturer som sprungna ur naturen själv. En del av hemligheten är att han bevarar mycket av stenens ursprungliga form och yta, ingreppen är sparsmakade, effektivt naivistiska. Páll är också musiker och har konstruerat instrumentet stenharpa, en "xylofon" med tunna stenskivor istället för träblock. Instrumentet har bland annat använts av Sigur rós. Senast hörde jag harpans säregna, uråldrigt isländska klang vid en konsert i Hallgrimskirkja i Reykjavik. Sångsolister, kammarorkester, två orglar och stenharpa. En suverän kombination!

När vintervädret i Húsafell, 100 kilometer från Reykjavik, inte tillåter stenarbete utomhus, ägnar sig Páll åt måleri. En av hans specialiteter är att måla på is för att sen göra avtryck av målningen på papper. Naturens egna litografier! Här är hans bild av Björk, den isländska sångikonen. Målad på is.

torsdag 18 mars 2010

Välkommen till Island


Island har som många andra öar alkoholproblem, man dricker inte mer än på fastlandet, men festandet verkar hårdare och börjar tidigt i veckan trots att en tredjedel av de isländska hushållen har ekonomiska bekymmer. Barer, restauranger och klubbar i Reykjavik fylls i veckosluten. Hela 10 % av befolkningen är engagerade i Minnesotamodellen med egen radiokanal som sänder non stop från USA. Nykterhetsrörelsen är överhuvudtaget stark på Island och, precis som hemma, överrepresenterad bland Alltingets ledamöter. Nyligen stoppades ett inhemskt påsköl med en bild av en munk på etiketten. Bilden ansågs stötande och hela leveransen konfiskerades! Precis som inte munkar i alla tider bryggt alkoholhaltiga drycker...

Öl, vin och starksprit är 30 % dyrare i inköp på Island än i Sverige, och dryckerna säljs bara i Vinbúdins 49 butiker, motsvarigheten till Systembolaget hemma. Det kan tyckas som en konstig ordning med tanke på islänningarnas starka vämjelse mot påbud och föreskrifter, men förståeligt med tanke på alkoholsituationen. På Island målar man sitt hus i vilken jäkla färg som helst utan att fråga en käft (vilket syns på ett befriande sätt i stadsbilden), men fredagsölen köper du i Vinbúden. Precis som hemma!

Texten på bilden är mångtydig och svår att transformera men översätts enklast till Välkommen till Island!

onsdag 17 mars 2010

Väggpoem


På gården till det gamla polishuset i Reykjavik vid gamla hamnen, hittar jag en dikt med skön piktur skriven på den bastanta muren. Här paserade förr småtjuvar och fullgubbar på väg till finkan och handfängslen rasslade. Om hörnet ligger Baerins Bestu, Stans Bästa, den legendariska korvmacken med den oemotståndlig fårkorven och det kaxiga namnet. Väggpoemet som väcker min nyfikenhet visar sig vara av reykjaviksskalden Tómas Gudmundsson (1901 - 1983), och lyder i fri översättning

Vid kajkanten faller staden i trans

då blir de fattigas skjul till gudars tempel

där uppe dansar norrskenet natten lång

naket storslaget i himlapällens ödemark

tisdag 16 mars 2010

Inspirerande bilder


Listasafn Islands, Nationalgalleriet, visas utställningen Angurvaerd i minni/Wistful memory med verk av Amelie von Wulffen, Birgir Snaebjörn Birgisson, Helgi Hjaltalinn Eyjólfsson och Helgi Torgils Fridjónsson. Dessutom finns fotoutställningen Workplaces for real men i samma hus. Uppfriskande konst rakt igenom, bilder som dröjer sig kvar och väcker frågor. Von Wulffens mångbottnade kompositioner, fotografier uppblåsta i stora format och bemålade, etsar sig fast och Eyjólfssons underfundiga mångsidighet, humor och hantverksskicklighet skänker glädje. Projektet med renoveringen av en sportbil är dråpligt tänkvärd och allmängiltig, kan stå som prototyp för alla drömmar som rinner ut i sanden...

Fotoutställningen är en dokumentation av manliga arbetsplatser typ lunchrummet i en bilverkstad och svetsfirmans omklädningsrum. Trots att de påvra miljöerna med pinupbilder på väggarna som enda utsmyckning är obefolkade, fylls utrymmena av dess nyttjare i min fantasi. Intressant. Det var länge sen jag fick ut så mycket av ett konsthallsbesök! Bilden är av Helgi Torgils Fridjónsson.

måndag 15 mars 2010

Muller från underjorden


I Eyjafjallajökull på sydöstra Island, skakar det just nu. Under jökeln ligger en av öns många aktiva vulkaner. Häromdagen registrerades 300 mindre skalv på ett dygn, det starkaste mätte tre grader på richterskalan.

Enligt experterna är det dock ingen större fara för ett regelrätt utbrott. Det senaste ägde rum 1821. Men mullrandet väcker tankar och inger respekt. Tur att Island är världsledande när det gäller forskning och beredskap för jordbävningar och vulkanutbrott.

Även vulkanen Hekla visar tecken på aktivitet, något som noterats av befolkningen i närliggande byar. Hekla, som brukar få mindre utbrott var tio år, kan bestigas. Det är ett inte helt unikt nöje att vandra i fyra timmar upp till toppen och titta ner i kratern vid midsommartid. Ett lätt mullrande innanmäte och tunna skyar av rök lär kunna iakttagas där uppifrån. Det vore häftigt att bege sig till toppen av Hekla på midsommarafton! Just nu funderar jag på om det verkligen vore ett klokt beslut av en osportig gammal musiker med begränsad muskelmassa...

Vulkaner finns i 32 länder. Island som liksom Lanzarote och Maui utanför Hawaii är en vulkanö, har 30-talet aktiva och flera hundra inaktiva vulkaner. De varma källorna och Geysir är också produkter av vulkaniska aktiviteter i underjorden. Bilden visar Eyjafjallajökull med byn Thorvaldseyri.

Medaljregn



Tónlistarverdlaunin, isländska musikpriset 2010, delades ut i helgen, det är branschen som ger sig själv en klapp på axeln. Men evenemanget är inte helt ointressant eftersom de två som kammade hem mest bifall är viktiga inspiratörer på den isländska musikscenen just nu, rättmätiga segrare alltså, även om jag tycker att tävlingar i musik är knepigt. Som att anordna tävlingar i att kyssas. Rätt bisarrt.

Bandet Hjaltalin kammade hem två vinster, dels för Terminal, bästa platta, samt för bästa sång. Daniel Bjarnason fick pris både som årets tonsättare och för plattan Processions. Hade det funnits ett pris för strävan att nå utanför musikens vanliga domäner hade Bjarnason fått den medaljen också. Jag har sett hans naggande goda kammarorkester spela Bow to String, från prisplattan, på legendariska rockklubbarna Kaffibarinn och nu senast på Sódóma. Fint att kunna klunka en öl i avspänd miljö och samtidigt lyssna på så kallad nutida konstmusik. Hederpriset gick till musiklegenden, tonsättaren Jón Nordal. Bilderna är från en konsert med Hjaltalin på på klubben Nasa i höstas samt Bjarnason på Sódóma tidigare i år.

söndag 14 mars 2010

Vårtecken


Det ombytliga vädret på Island gör att jag snabbar på med redovisningen av vårtecken. I morgon kan det vara snö igen, eller åtminstone full storm. Eller vindpinat regn. I går sågs snödroppar här och där (kanske låg det en varm källa under, man vet inte alltid i detta jordvärmeland). Eller är det krokus? Kameran åkte reflexmässigt upp och jag kände mej som Trädgårdsnisse som skickar bilder på det första vårtecknet till Sörmlands Nyheter.

När jag kom hem framåt eftermiddagen bänkade jag mej på altanen och inmundigade ett glas vitt i vårsolen. Det var ljuvligt. OK, det blev snabbt lite kyligt, men jag läppjade åtminstone i tjugo minuter. Våren har kommit till Reykjavik! I alla fall under lördagen. Stort nog.

lördag 13 mars 2010

Utklädda


Det här bandet ramlade jag över en kväll då museerna hade kvällsöppet i Reykjavik. Det såg trevligt ut men lät, hur ska jag säja utan att vara taskig, inte särskilt autentiskt. Det där med kletzmermusik är inte lätt. Kanske är den här trion med isländska musiker typisk. Invandrad kultur och World Music har dessvärre ingen stark ställning här. Invandrarna märks sällan i kulturlivet, om ens något, de har inget ansikte. Självklart kan islänningar, svenskar eller vem det vara må uttrycka sig i idiom från andra länder. Ja det är till och med högst önskvärt! Men på Island tycks impulserna och förebilderna saknas. Och då blir det som på museet härom natten: En tom gest i trevliga kläder.

Mycket bra musik har jag hört. Men vad inslag från andra kulturer beträffar, verkar Island ligga efter. Landet har en benhård invandrarpolitik, kanske det är därför som musiken så ofta låter doftlöst dilletantisk? Som om de isländska myndigheterna inte ens tillåter musiken att sippra in i landet. Hoppas förstås att jag har helt fel och redan i morgon får höra flamenco, ett kletzmerband som klår polska Kroké, en klassisk indisk flöjtspelare samt en fusiongrupp med norska hardangerfelor och amadindaspelare från Ghana. Men fan tro´t.

Solglitter


Nu har våren kommit till Reykjavik. Ljuset är som en majdag hemma i Söra. Sju plusgrader. Solen glittrar intensivt på ett nordatlanten i nära nog stiltje och diset gör det omöjligt att se skillnaden mellan himmel och hav. Men det gäller att passa på att njuta. På Island kan väderleken skifta tio gånger på samma dag, snabbt och otippat. Och även om vintern varit osedvanligt mild på sydvästkusten, kan blåsten få mig tycka att två plus är rena fimbulvintern. Men i går åkte yllemössan, anoraken och vinterkängorna av! Frågan är hur länge?

fredag 12 mars 2010

Stadens ansikten



Reykjavik är mångbottnad. Egentligen en liten huvudstad, 150.000 innevånare, men med storstadspuls. Nära till naturen, några få minuter från stadslarmet väntar den orörda vildmarken. När mörkret faller bjuds nattlivets alla faciliteter. En vänlig stad. En stad i ekonomisk kris men med iögonfallande många stadsjeepar på gatorna. En stad byggd mer för bilister än för barn, jag har sällan sett så torftiga lekplatser. Charmig bebyggelse där gamla småhus med korrugerad plåt på fasaden samsas med skyskrapor med svårartat newyorkkomplex. En stad har olika ansikten, det gäller även Reykjavik. Den tydligaste skiljelinjen går mellan dag och natt, ljus och mörker.

Bilden överst är från rockklubben Nasa, ett tidigare rivningshotat bygge i underbar art deco-stil. Den undre bilden från Reykjaviks inlopp, sett från gamla hamnen, är ett löfte om vilda vidder, evigt snöbetäckta berg och syremättad luft. Det är bara att välja ansikte. Eller ta båda!

torsdag 11 mars 2010

Celloland


Reykjavik är cellisternas förlovade stad. Överallt syns celloetuier och dess ägare på gator och torg. På caféer och boklådor händer det att en cellist dyker upp och spelar något smäktande. Utanför Islandsymfonikernas konsertlokal ståtar den blodfulle danske världscellisten Erling Blöndahl Bengtsson staty, helt förstenad och utan stråke. När jag beger mig till antroposofernas by Sólheim 70 kilometer från Reykjavik pryds området av en centralt placerad cellist. Det ser kallt ut i den småsnåla vårvinterdagen. Trots glöden och det kraftfulla utspelet finns en uppenbar risk för stelfrusna cellofingrar.

onsdag 10 mars 2010

Svindlande


Överallt dessa pysande hål, sprutande fontäner, ångande rökpelare, djupa kratrar och knakande glaciärisar. På väg från det gamla biskopssätet Skálholt, där kyrkans tjänare halshuggits och man levt rövare i största allmänhet, till växthusstaden Hveragerdi, femtio kilometer söder om Rekjavik, ligger den gamla sextusenåriga vulkanen Kerid, kärlet. En krater som stupar brant ner till den ovala kratersjön. Inga räcken eller andra skyddsanordningar. Jag kryper nära kanten och får plötsligt svårartad svindel. Landskapet är folktomt. Tyst. Öde. Sommartid trängs turistbussarna här, men så här års är jag ensam herre på täppan. Känns som att bryskt kastas in i en okänd tidsaxel. Är jag på en annan planet?

Kartläsning


Erfar du liksom jag en hög frustrationsnivå när du besöker nya, okända matvaruhallar, irrandes i sökandet efter mjölken och spagettin? I Kronan-butikerna i Reykjavik är kundvagnarna försedda med färgglada små kartor. Känner mig som deltagare i en bilorientering när jag svänger runt bland hyllorna. Hej och hå.

tisdag 9 mars 2010

Dörrmattor till salu


Island befinner sig i en avgrundsdjup ekonomisk kris. Från att ha befunnit sig i världstopp vad levnadsstandard beträffar, riskerar landet att halka ner i gärdsgårdsserien bland bananstater och mer skumma regimer. Allt skedde över en natt då bankväsendet krakelerade för ett drygt år sedan. Den tredjedel av landets befolkning som lånat pengar till hus och bil i förmånliga myntkorgslån i utländsk valuta, fick se lånen fördubblas när den isländska kronan föll. Samtidigt skedde kraftiga nedskärningar i välfärden, löner räknades ner och många gick ut i arbetslöshet. Ändå är kulmen på krisen inte nådd. Miljardskulden till britter och holländare för internetbanken Icesave hänger också som ett tungt ok över befolkningen. Inbetalningarna kommer att belasta generationer av islänningar.

Samtidigt tycks finansvikingar, politiker och tjänstemän, de som bär ett stort ansvar för krisen, än så länge gå fria. En utredning är visserligen på gång men redovisningen har skjutits upp gång på gång. Kommer den att sopas under mattan? Islänningarna noterar hur människor som befaras skyldiga till krisen tycks fortsätta att leva ett gott liv, behålla en god levnadsstandard, befordras till nya tjänster, ånyo träda in i bolagsstyrelser och bankdirektionens slutna rum, eller få sparkar snett uppåt som f d riksbankchefen David Oddsson som efter att ha fått silkesnöret från riksbanksjobbet raskt utsågs till chefredaktör för Morgunbladid, landets dominerande tidning (m). Ett organ som kritiskt ska granska den kris Oddson varit med om att skapa! En fullkomligt skamlös premiering!

Hur handskas då islänningarna med sin frustration, ilskan över omoral, girighet och rädslan att tvingas lämna hus och härd?

En stor del av den akademiska världen och experterna har vänt den mediala, grovkorniga debatten ryggen. Samtidigt som den "vanliga" islänningen kanaliserar ilskan på annat sätt. För den mest militanta riktningen står protestgruppen Skap Opsis som sprejat makthavares hus och bilar med blodröd färg. En man sitter anhållen för brotten. Andra nöjer sig med att urinera på bilder av makthavare som klistrats i pissrännorna på urinoarerna i Reykjaviks restauranger, klubbar och pubar. Ett stående fredagsnöje.

En formgivare har tagit fram dörrmattor med motiv på finansvikingar och politiker för att frustrerade islänningen ska få möjlighet att torka fötterna på en matta med en bild av till exempel David Oddsson. Konstruktivt? Knappast, men mattorna har i alla fall en strykande åtgång. Alltmedan många kloka islänningar tiger i den offentliga debatten.

måndag 8 mars 2010

Kvinnfolk




Isländska kvinnor anses som självständiga, vackra och kapabla. I den uppmärksammade dokumentären What do you think about Reykjavik? sjunger en mängd utlänningar smäktande lovsånger till den isländska kvinnan. Ovan ses några kvinnor jag träffat på isländsk mark.

Överst en vy från Jökulsárlón, den märkliga islagunen på östkusten där två James Bond-filmer spelats in, och där jag färdades i samma båt som en fotomodell från Indonesien. Först trodde jag att en ny variant av Bond var på gång. Viträvspälsen är förstås inte i fas med min uppfattning om nyttjandet av pälsar och synen på viltjakt. Men vackert var det. På konstmuseet Kjarvalstadir hittade jag kvinnan som softar i vilstolen, en skapelse av den internationella modeikonen Steinunn Sigurdardóttir. Tycker det är intressant med den avslappnade och coola attityd som modeskapare inom den hypade, snabbsnurrande modevärlden alltid lyckas få till. Längst ner syns häxan Halla, en trollkvinna med distans och humor. Halla träffade jag under en seans på nyårsaftonen vid Grótta i Reykjavik.

Tre kvinnor. Tre korta möten i isländsk mylla. Och i dag måndagen den 8 mars är det Internationella Kvinnodagen.

Sorglig soppa på stålar och hybris


För andra gången i Islands historia har befolkningen folkomröstat. Förra gången gällde det Islands självständighet på 1940-talet. Vid lördagens folkomröstning röstades om förslag till ersättningar för Icesave, den internetbank som krakelerade och åsamkade britter och holländare miljardförluster. Det är en märklig och sorglustig historia. Hela Icesave-debatten har förlamat landet under ett drygt halvår. Först accepterade Islands regering ett avtal som britter och holländare sa nej till. Efter att ett nytt avtal snickrats ihop, godkändes detta med knapp majoritet i Alltinget. Sen fällde president Ólafur Grimsson med sin vetorätt förslaget som då gick till folkomröstning.

Debattklimatet i Alltinget och media har varit uppskruvat, för att inte säga vulgärt. Islänningar har svårt att acceptera andras synpunkter. Vissa inlägg har varit snubblande nära ärekränkning. Regeringen som tillsattes vid krisens kulmen, efter att den gamla högerregimen avgick vid det så kallade kastrullupproret, har dessvärre visat sig oförmögen att klara förhandlingarna och väljarnas växande oro. En tredjedal av befolkningen sitter på pottkanten på grund av myntkorgslånen, lån som togs i främmade valuta och som nu mångdubblats på grund av den isländska kronans fall. De offentliganställdas löner har skurits ner och en ökande skara går ut i arbetslöshet. Ändå har vi ännu inte sett kulmen på krisen. Trots att regeringen jobbat hårt för att få fram en ny lösning för Icesave-skulden, har man misslyckats.

Vid söndagens folkomröstning deltog endast 57 % av befolkningen. Islänningarna är trötta på ödesfrågan om Icesave, men de som kom till valurnorna visade sitt missnöje, hela 93,3 % röstade nej till liggande förslag. Statsministern och finansministern, båda uppenbart pressade, röstade inte ens. Ett tecken på utmattning, uppgivenhet och dåligt statsmannaskap.

Positivt är att resultatet av folkomröstningen öppnar för ett bättre förhandlingsläge mot britter och holländare. Det som oroar är vänsterregeringens allt mer sviktande mandat. Men det saknas ett trovärdigt alternativ. Högern är pappa till den isländska krisen och bär ansvaret för att den utvecklades till en katatrof. Hur det än går i icesave-förhandlingarna och vem som än har makten, får nästkommande generationer betala miljardskulderna. All energi och utrymme som Icesave tar, förskräcker också. Väldigt litet talas om skurkarna som stjälpte landet över ända och som nu återtar makten i banker och bolagsstyrelser. Hur "vanligt" folk straffas genom att tvingas lämna hus och hem, medan bovarna premieras. Människans minne är kort och det tycks gälla med råge på Island! Moral och etik står lågt. Debatten kring vad som hände vid kraschen är både vulgär och missvisande. Lär man sig aldrig?

I går kväll sändes den uppmärksammade filmen Drömlandet som bygger på en bok av författaren och visionären Andri Snaer. Flera år före den finansiella härdsmältan varnade han för utvecklingen, men blev offentligt hånad av entreprenörer, politiker och gemene man. Filmen har nu fått islänningarna att gråta floder. Och visst är det skrämmande att se skövlingen av landets naturtillgången, naiviten och flatheten gentemot utländska multisar, aningslösheten hos toppolitiker, med president Ólafur i spetsen, och bypåvarnas bockande, bugande och självhävdelse. Alla led av hybris! Vilka döskallar!

söndag 7 mars 2010

Kvällsskymning


Seltjarnanes på väg mot den lilla ön Grótta i Rekjaviks utkant löper promenadvägen längs Nordatlantens skvalpande kustlinje och i bästa fall skänker senvintersolen glitter åt vyn. Här såg jag i höstas en säl som låg och solade vid stranden. Nu ser jag bara golfarna från den närbelägna golfklubben. Tänk att golfspelare alltid lägger rabarber på de mest natursköna platserna, det gäller Island likaväl som Sverige. I fonden syns den pyramidformade vulkanen Keilir som en hägring på väg att förvinna allteftersom solen försvinner bakom egyptiland och kvällsmörkret erövrar stan. Blir det någorlunda molnfritt kan jag njuta av månstrålar över hustaken. Gubben strålar mer intensivt här än hemma. Han känns närmare, mer kompisartad.

lördag 6 mars 2010

Tung börda


När jag kollar på bilden från Malapuram, stenhuggarstaden i Indien, asocierar jag till den isländska skuldbördan. Hur än resultat blir i folkomröstningen om Icesave-avtalet i dag, skuldbinds islänningarna för generationer framåt. En tung börda som petar landet från en topposition i välståndsligan till en av jumboplatserna. Tur att Island har fisken! Där är landet fortfarande världsledande. Men som finnmarkskalden Dan Andersson så eländigt deppigt en gång diktade När leva är att stenar bära...

fredag 5 mars 2010

Korpen flyger


Magiska korpar syns överallt i det isländska landskapet, som stora svarta kommatecken. I städer och byar också förresten. Även om de inte är direkt skygga, är korparna ändå svåra att komma in på livet. Tunga. Mytomspunna. Och precis som fåren och hästarna - en integrerad del av det isländska landskapet. En nödvändig interpunktion i atmosfären.

Det finns en kluvenhet i förhållandet mellan korp och människa. Fåglarna är asätare som gärna ger sig på nyfödda lamm. Hackar ut ögonen på dem och kalasar på kadavret. Samtidigt har de i alla tider ansetts vara kloka och förebådande. En korp på ett hustak kunde förebåda döden. Fåglarnas rörelser och läten omtolkades i regelrätta väderleksrapporter. Hugin och Munin - gudars redskap och pet, samtidigt olycksbringande asätare. Lika mångbottnade som den isländska folksjälen.

torsdag 4 mars 2010

Finfint tempel på gång


Nya konsert och kongresshuset i Reykjavik, i magnifikt läge i gamla hamnen, tar alltmer form. Harpa är det officiella namnet på byggningen. Här fejas nu för fullt, även lördagar, av kineser som likt flitiga bin syns svärma kring huskroppen i sina oranga skyddskläder. Huset som invigs 2011 blir Sinfóniuhljómsveit Islands, islandssymfonikernas, hemmascen. Enligt BBC är orkestern en av Nordens absolut främsta, jag håller nästan med. Återstår att se hur orkestern klarar att tampas om husytan med det betydligt mer kapitalstarka kongressfolket.

Islandssymfonikerna, en av Europas yngsta, fyller 60 i år och har konserterna i akustiskt svårjobbade Háskólabió, högskolebion. I kväll, torsdag, spelas Prokofievs violinkonsert nr 1 med den amerikanska megaviolinisten Hilary Hahn i solostämman. En musikveteran med guldkant vid knappt fyllda 30. Ganska nyligen fick hon en Grammy för inspelningarna av Sibelius och Schönbergs violinkonserter på Deutsche Grammophone med Esa-Pekka Salonen och Sveriges Radios Symfoniorkester som komp.

onsdag 3 mars 2010

Vattenhål


Även om vintern varit sensationellt varm och snöfri på sydvästra Island, är vattenmojängen vid Kärleksstigen i Reykjavik inte riktigt i ordning. Än. Men dagsljuset är som i början av maj hemma i Sörmland. Från takrännorna spelar droppen Dripp och droppen Drapp duett. Den läckert formade vattensnoken snarkar nog inte länge till. Men å andra sidan så kan vädret i Reykjavik skifta tio gånger på en dag. I morse strålande sol. På förmiddagen när jag skulle spela in några kyrkklockor började vinden plötsligt tjuta och omöjliggöra projektet. En kort stund senare vräkte snön ner. Och nu sol från klarblå himmel, vindstilla och ett antal plusgrader... vattensnoken vaknar.

tisdag 2 mars 2010

Körrep i bygdegården


Vissa företeelser är geografiskt sett gränsöverskridande. Kolla in manskörsrepetitionen i det lilla samhället på Islands norrkust. Holken till scen kunde likaväl väl finnas på en gotländsk bygdegård eller Folkets Hus i Jämtland. Scenfonden som skymtar bakom de idoga sångarna, återfinns kanske inte hemmavid, men de fjällhöga vidderna och glaciärerna bär släktdrag med den klassiska svenska standardiserade bygdegårdskulissen: En sommarhage med björkar och en röd lada som skymtar en bit bort. Samma bag! Bilden är från utställningen Islänningar Pjodmenningahusid, Reykjavik.