Vem betalar notan?

Bilden: Öraefi (ödemark på isländska)

Faller regeringen om man inte lyckas lösa den ekonomiska krisen, åsamkad av de enorma skulder som isländska bankers högrisksprojekt Icesave lämnat efter sig? Förmodligen. Vilka stigar kommer i så fall att trampas? Redan nu är islänningarna under hård press. Statliga och kommunala löner har dragits ner med 10 -15 %, samtidigt som matpriserna stigit med upp till 40 %. Hela befolkningen får betala för några hänsynslösa vikingars framfart. Ett race som bejakades av makthavarna som så starkt trodde på de otyglade marknadskrafterna. Riksbankschef, finansinspektion och politiker, alla blundade och bländades.

Vem betalar nu notan? Väntar öde(s)marken?

I centrala Reykjavik ersätts butikerna av chica små caféer, restauranger och klubbar, nöjeslivet tycks blomstra. Mönstret från 30-talets depression och andra ekonomiska svackor i Europa och USA spelas upp i repris. Ett år har gått sedan den isländska ekonomiska härdsmältan bröt ut, det är kanske först nu som den börjar kännas in i märgen. Men fortfarande rullar den tidigare välfärdens stora, dyra stadsjeepar på Reykjaviks trånga gator och brusande trafikleder.

För en svensk är det ekonomiskt mer fördelaktigt att besöka landet än tidigare. En snabb uträkning, mellan tummen och pekfingret, säger mig att de dagliga kostnaderna minskat med 25 %. Men det hjälper knappast mina isländska vänner.

Alla går och badar

Badkulturen på Island är intressant. Alla går och badar. Och badlivet är sannerligen inte bara Blå Lagunen. Tvärs om! Enbart i Reykjavik med omgivningar finns tio utomhusbad som används året runt! Allt badande sker under bar himmel i himmelskt tempererade bassänger och grytor. De sistnämnda består av fyra - fem vattenhål, var och ett med stigande värme. Man börjar med 37 grader och slutar i den 45 gradiga grytan. Det kan vara trångt, men det finns alltid plats för en till (det här är inget för personer med beröringsfobi). För många islänningar är det ett måste att starta arbetsdagen med dopp i grytan! Och därefter en stärkande simtur i basängen. Sen är det dags för jobbet eller andra vardagliga rutiner.

Ritualen omfattar inte bara kroppens nedsänkning i varmt vatten, utan är i minst lika hög grad en folklig, social inrättning. Här möts tjänstemän, jobbare, pensionärer, politiker och mediafolk. Alla sorter, osorterat. I de trånga grytorna pratas politik, här skvallras om ditten och datten. Här sägs ett och annat visdomsord. Alla deltar. Det skrattas mycket. Tyvärr kan jag ingen isländska, men snappar upp ord som Icesave (högriskkontot som fick Island på fall) och David Oddsson (f d riksbankschef som anses ha största ansvaret för katastrofen, och som nu mot alla odds utnämnts till chefredaktör för landets mäktigaste tidning, ett organ som bl a har till uppgift att kritiskt och obundet granska krisen). Snacka om galghumor! Nationen sitter på pottkanten, men morgonbadet, grytsnacket och det varma garvet snålar man inte in på. Aldrig.

Efter en vecka i Reykjavik, har jag redan besökt tre av baden. Ambitionen är att besöka samtliga tio, var och ett lär ha sin egen stil och atmosfär.

När du kommer till Island: Besök något av baden en tidig morgon. Lyssna på tugget (även om du inte begriper så mycket). Njut av det vältempererade vattnet. Unna dig chocken att låta dig nedsänkas i 45 gradigt vatten. Se ångformationerna som stiger upp ur basängerna och späds ut i den friska morgonluften.

Ärligt talat. Jag ser fram mot morgonbad i full snöstorm i december. Eller en simtur en snorkall, becksvart och stjärntindrande tidig januarimorgon. Jag lovar!

Sound of Iceland

På många ställen i Reykjavik syns reklam för Stadsteaterns uppsättning av Sound of Music (räcker det inte med filmen?) Stora reklamskyltar i kvalmig, alpin design färgar stadsbilden. Teatern nye konstnärliga ledare Magnús Geir Tórdarson är likt Stockholms Stadsteaters framgångsrike chef Benny Fredriksson en djävul på att slå på trumman och locka de stora massorna.

Gott och väl!

Men varför inte en Sound of Iceland? De isländska bergsmassiven är minst lika imponerande som de schweiziska, och en stilla jojk vid jökeln skulle sitta fint. Eller hur?

För de av oss som är allergiska mot Julie Andrew-inspirerad joddling, väntar Stadsteaterns urpremiär på Faust - den gudomliga komedin med musik och sångtexter av svartrockaren Nick Cave. Håll ut! Premiär 29 december.

15 minuter från City

Den stora, orörda vildmarken börjar bara 15 minuters bilresa från Reykjavik. Det känns märkligt att växla så snabbt från stadsliv till forsande vattendrag, varma källor och mil av orörd fjällnatur. Nyss lämnade jag lägenheten där uppe i sjunde himlen med all dess high tech (det mesta är datastyrt, vilket innebär att jag alltid av misstag drar ner gardinerna för samtliga panoramafönster när jag ska släcka lampan i hallen. Eller glömmer kodkortet till hissen eller garaget).

Jag åker den s k Gyllene Triangeln, ett måste för turister. Men så här års finns det knappt några, vilket förhöjer känslan av orörd vildmark. Färden går via det magiska Thingvellir (se nedan), till de svavelosande geisrarna i Geisir med sina våldsamma konvulsioner, för att slutligen landa i Gullfoss enorma glaciärälvsflöde. Rasande, skummande och med en regnbåge som försiktigt klyver det mäktiga fallet i två osymetriska delar.

Vildheten. Kontrasterna. Intensiteten. Allt påverkar mig starkt. Jag börjar förstå hur naturkrafterna sätter beständiga avtryck i den isländska folksjälen. Det är omöjligt att inte låta sig formateras.
___________________________________________________

Bild 1. Öxará rinner genom Thingvellir, precis där Alltinget ägde rum.

Bild 2. Öxará vid den plats där kvinnor under den mörka medeltiden avrättades genom dränkning (i avsaknad av ved förekom inte häxbränning). Tyngder fästes på kvinnan som knuffades i från stenen (se bild). Sägnen berättar att om kvinnan flöt upp var hon oskyldigt. Männen då? Ja, de halshuggs.

Promenad mellan kontinenter

Island måste vara rena julafton för vilken geolog som helst. Ta till exempel Thingvellir, platsen där det isländska alltinget, Europas äldsta demokratiska mötesordning, strålade samman en gång om året med början år 930. Här möts också den nordamerikanska (till höger på bilden) och den europeiska (t v) kontinentplattan. Dessa rör sig några centimeter per år. Än hit, än dit. Sprickan, (Almannagjá på isländska) mellan kontinenterna går tvärs över ön, men det är bara på Thingvellir som den våldsamma krakeleringen visar sig i ljusan dager. I övrigt gäller havsbottnen och underjorden.

Ingen annanstans i världen kan man, mig veterligt, bekvämt motionera längs en prydligt anlagd promenadväg mellan två kontinenter. När jag funderar lite mer ingående över grejen, finner jag den helt häpnadsväckande. Dessutom skiner solen från en molnfri himmel. Naturen lyser i klara höstfärger, runt omkring syns snöklädda berg. Det är helt vindstilla, vilket lär vara ovanligt på Island.

I natt: Inte ett spår av krisen

Kvällen sänker sig över Reykjavik. Tidigare på dagen kollar jag in Jóhann G. Jóhannssons konstutställning Spetsar & pyramider. Jóhansson är musikern som under decennier format isländsk pop, men som i dag har bilden som huvuduttryck. Hans abstrakta landskap skimrar ganska vackert i den begynnande skymningen i Tjarnarsalur i Rådhuset, en byggnad omsluten av en extremt stor ankdamm med pipande, kacklande och kraxande sjöfåglar.

Men nu är det kväll. Kaféer, restauranger och klubbar fylls snabbt. På somliga ställen ringlar köerna ända ut på gatan. Stämningen är förväntansfull. Mest unga människor men också en och annan gamling ur min egen generation.

Nordisk Panorama, en del av uppmärksammade Reykjavik International Filmfestival, pågår för fullt. Här visas kort- och dokumentärfilm parallellt i Reykjavik, Århus och Malmö, bl a Erik Gandinis uppmärksammade film om Berlusconi, Videocrazy.

I kväll är det också final på Réttir*, en musikfestival med mestadels ung, isländsk musik. Hela 130 grupper (!) spelar på sex scener i centrala Reykjavik. För det facila priset av 56 svenska kronor får jag tillträde till samtliga spelplatser under en kväll!

Med en så imponerande mängd musik är standarden förstås skiftande, ömsom vin, ömsom vatten. Jag avrundar kvällen på rockklubben Nasa, inhyst i en k-märkt, stämningsskapande lokal inredd i art deco-stil, där unga bandet The State, The Market & The DJ imponerar med sitt inåtvända musikaliska raseri och texter. Etablerade Apparat Organ Quartet står för kvällens sista akt. Tidigare under dagen har jag i en Reykjaviks hemtrevliga skivbutiker (kunnig personal, mjuka fåtöljer för musiklyssning och stärkande espresso), lyssnat på bandets nya platta. Låt mig, först som sist, säga att elektronisk pop i Kraftwerks anda, aldrig varit My Cup of Tea. Ändå konstaterar jag nu att det tioåriga bandet, där ingen är under 40, tar hem spelet på Nasa. Publiken är fullkomligt vild - rena ravepartyt!

I fokus står Jóhann Jóhannsson (namne med bildkonstnären i Rådhuset, men utan G) vid klaviaturerna och en robotsynkad sångmikrofon. Publikhavet böljar minst lika upprört som på den stormpiskade Nordatlanten. Golv och väggar vibrerar av fortplantade ljudmassor, när de enkla, nästan infantila klaviaturiska fraserna, slungas ut mot den unga publiken. Formmässigt är musiken enkel. Men effektiv, omedelbar och i stunden medryckande.

Kanske är Jóhann Jóhannsson ett bra exempel på den omvittnade mångfald, avspändhet och ickesnobbism som kanske har lättare att frodas i en liten, avgränsad nation. Samme musiker som skriver ganska komplex och mer svårtuggad musik, ser jag nu på rockklubben Nasas scen. Och han och de andra medelålders bandkompisarna i Apparat Organ Quartet får kidsen att hoppa, jubla, studsa och dansa. Fullt ös. Det är partaj!

Fuck you, Kraftwerk! Det känns som en stor ångvält kört över en gammal mans hörsel- och nervsystem när jag klockan två hasar hemåt längs Reykjaviks gator. Överallt ser jag fyllda restauranger, caféer och klubbar. Av krisens Island syns denna natt inte ett spår.
____________________________________________________

* Titeln Réttir är en ordlek, betyder dels maträtter, men är också benämningen för när bönderna rider ut i ödemarken om hösten och samlar fåren som varit på bete. Fåren drivs ner från bergen och in i en inhägnad, där de sorteras och släpas till respektive bondes hägn. Arbetet sker under rop, jämmer, skall, gyttjebrottning och brännvinsdrickande som avslutas med stor folkfest!

Lök på laxen

I dag är det exakt ett år sedan krisen bröt ut på Island. Snabbt, oväntat och med oerhörd kraft. Som bekant drabbades många ekonomier runt om i världen, men den isländska blev kanske hårdast ansatt av dem alla. En av de personer som tydligast utpekats som ansvarig är f d riksbankschefen David Oddsson. Han är också en av öns ledande moderater, har bl a varit partiledare (m) och borgmästare i Reykjavik. En man som klamrat sig fast vid maktens sötma i årtionden.

I samband med krisen fick Moderaterna som var i regeringsställning efter starka protester lämna makten. Det var en ytterst motvillig reträtt. I dag är Oddsson en av öns mest impopulära personer.

Döm om allas förvåning, när samme Oddsson just i dag, på ettårsdagen av den kris han i hög grad är medskyldig till, utses till det statusfyllda och maktfullkomliga arbetet som chefredaktör för Morgonbladid, Islands största dagstidning. Den nya chefredaktören är varken journalist eller har erfarenhet av praktiskt tidningsmakeri. Han verkar snarast vara en revanchlysten, arrogant maktmänniska inom partiapparaten.

För en utomstående framstår valet som, milt uttryckt, originellt, ja, förbannat korkat. Valet provocerar mycket riktigt många islänningar som nu står i kö för att säga upp prenumerationen på husorganet. Man har fått nog av maktfullkomliga, grandiosa män i ledande ställning.

Jag förstår ingenting. Hur tänker man? Redan på vikingatiden regerade maktberusade småkungar ön utan att sky några medel. Och på den vägen är det. Lär man sig aldrig?

Panorama över Reykjavik

Come rain or come shine? Gårdagen bjöd på strålande sommarväder, i dag är det grått, grått, grått. Och regn. Molnen rör sig tungt och lågt, smeker klumpigt jordskorpan. Som om de ville bjuda upp oss markbundna till en dyster regndans. Natten tillbringas i Vik, en by vid kusten. Byn utgjorde ända in på 60-talet den sista, civilicerade utposten för resenärer som skulle ta sig från Reykjavik och vidare längs östkusten. Efter Vik följde väglöst land. Den kolsvarta vulkansanden och de strömbemängda, ombytliga glaciärälvarna omintetgjorde vägbyggen. Här väntade riskfyllda transporter över oberäknerliga glaciärer och vingliga sjövägar i små, öppna båtar längs strandlinjens sandbankar.

En kvinna i min egen ålder på gården Hali (svans på isländska), berättar om sina egna erfarenheter av en isolerat bygd på 50 - 60-talet. Ett liv som trots, eller tack vare, isolatet präglades av kulturell, traditionell integritet och en stark berättartradition. Här föddes författarikonen Thorbergur Thordarsson (1888 - 1974) och här skapades, i väglöst land och på små gårdar utan elektricitet eller andra moderniteter, en särpräglad kultur med rötter i en urgammal tradition. När jag kollar det välskötta, lilla muséet skapat till Thordarssons och bygdens ära, den spikraka väg som för mig dit och alla broar som tar mig över isvattnet i de nu sinande vattenflödena, framstår Islands utveckling under de senaste 60 åren som hisnande. På 1960 började vägen mot Höfna (fiskebyn vi nyss lämnat) att byggas. Först 1971 fick man elektricitet i Hali. I dag erbjuds trådlös, reptilsnabb internetuppkoppling i minsta håla, inte sällan kostnadsfritt för oss turister. Och den spikraka, välskötta vägen med alla dess broar över iskallt, oberäknerligt jökelvatten, tar oss bekvämt från färjeläget vid Seydisfjordur där uppe i norr till Reykjavik i söder, en resa på 70 mil. Under säsong syns ett oändligt lämmeltåg av turister. Nu rattar jag bilen, nära nog, i splendid isolation.

Jag lämnar Vik och vänder näsan mot Reykjavik. Efter Vik väntar 14 mil av mer civiliserad vildmark. Nåja, hedarna med sin vulkaniska sand och lavaformationer draperade i giftgrön mossa, kan trigga igång vilken pontentiell skräckfilmsregissör som helst. Men nästa sekund rullas ett mer sagobetonat landskap ut, för dagen i dimmig ljussättning, där Gunnar på Hlidarendi och Náll på Berghthorshvoll en gång hade huvudrollerna i ett mäktigt släktepos. En berättelse som innehåller allt, vänskap, kärlek, visdom, humor, hat, svek och ond bråd död. Allt detta bäddar för effektfull entré till Reykjavik, en utdragen historia, staden liksom står och trampar, tar sig tid för att formateras till en homogen stadskärna.

De närmaste två månaderna bor jag i en lägenhet intill hamnen. Boningen ligger på tolfte våningen med panorama över stad, inlopp, berg och hav. Planlösningen är öppen och dagsljuset flödar generöst. Detta i kontrast mot det ganska sunkiga, men socialt trevliga, vandrarhem vi bodde på i Vik. Rummet hade fuktskador och frukosten var medioker, men samtalen kring frukostbordet vänligt välvilliga. Tillsammans med Brian från Oregon och Helmuth hemmahörande i Dresden, jag kunde vara farfar till båda, utväxlades resandefolkets standardfrågor Var kommer du från? Vart är du på väg? Med andra ord och på ett djupare plan: Livets eviga frågor.

Efter sex dygns resande har jag kommit till Reykjavik, mitt basläger under det närmaste året. Har just avnjutit en dagsfärsk sjötunga som Sigrún tillagat med all den professionalitet hon mäktar inom kokkonsten. Fisken smakar saga, precis som Snorre Sturlasson, Gunnar på Lidarände, Náll och grabbarna. Höstmörkret sänker sig över staden. Långt där nere glimtar tusentals kulörta små lyktor.

Drömscen?

Hoppsan! Allt tycks kunna hända på den här ön. I Amfibiefordonet som så raffinerat glider ut på islagunen medföljer också ett malaisiskt brudpar. De gifte sig alldeles nyss på stranden vid jökeln, och nu går bröllopsresan rakt ut bland isblocken. Bruden i en vit, fotsida, pärlbroderad sidenklänning och med mössa och boa av silverräv. Brudgummen i smoking och sedvanlig fluga. Huttrande och störtförälskade bland alla oss andra dödliga. Fullkomligt absurt!

Var det verkligen ett autentiskt brudpar jag såg? Kanske kollade jag bara in trailern till James Bond in Malaysia.

Jökulsárlón

Från Höfn åker vi vidare längs sydkusten. Naturen är väldig, omväxlande. Kanske börjar jag att förstå varför så många människor drabbas av det här landet. Hela mitt vuxna liv har jag hört Island lovprisas i de ljusaste av tonarter. Sjålv har jag varit på väg ett antal gånger utan att komma till skott. Nu är jag här med hela min kropp och själ. Vägen passerar längs intensivt gröna ängar under mörka, mäktiga bergsformationer. Mellan våldsamt skulpterade klippor, som formade av en vredgad, berusad bildhuggare, rinner segflytande ismassa från glaciärerna högt uppe på platån. Ser ut som grädden på mormors maffigaste marängsviss.

Plötsligt möts jag av en syn som vore jag på Antarktis. Vid en bro rinner en glaciärälv ut i havet. På andra sidan ses enorma isblock i märkliga formationer sticka upp ur vattnet. Som om en jättehand slitit loss delar av jökeln, smulat sönder ismassan och frusterad lämnat lekplatsen. Jag befinner mig vid Jökulsárlón, en jättelik islagun, en miljö där två James Bond-filmer hämtat berömda actionscener. Jag tar plats i ett amfibiefordon som tar mig, Sigrún och ett antal asiater ut på det stilla vattnet. Jag seglar intill turkosa isblock stora som hus och i märkliga, skulpturala formationer. Guiden plockar upp ett isklump ur vattnet, blocket är klarare än kristall, fem gånger hårdare än vanlig is och 1500 år gammal! Hela grejen känns overklig. Men fascinerande!

Pärlan vid havet

Över snöiga bergslandskap via steniga bergslandskap, på slingriga, närmast alpina vägar, över ödsliga hedar, når jag slutligen havet, ljuset och saltdoften igen. Få människor eller bilar längs vägarna, det märks att turistsäsongen är slut. Temperaturen stiger och den dystra, grå förmiddagsdiset är som bortblåst. Vi kör längs östkusten och när vi närmar oss dess sydligaste spets, beslutar vi oss för att övernatta i närmaste samhälle.

Och låt mig säga, först som sist, att Höfn blir en favorit. Det lilla samhället är en pärla! Belägen med de väldiga, spetsformade bergen i fonden, och mellan dem de breda glaciärerna. Som om byn är omsluten av halvcirkelformat fjällpanorama av vildaste sort. Framför oss vältrar sig det outgrundliga havet. Entrén till vattenvärlden sker via den livliga hamnen.

Höfn är en fiskarsamhälle. Stolt över sin hummer och havets läckerheter i stort. På kvällen besöker vi en enkel restaurang, närmast en vägkrog, och jag äter en utsökt öring, fångad i en älv där uppe i bergen. På morgonen har jag svårt för att lämna den magiska platsen. Luften är vårlig och frisk. Havet ligger kav lugnt. Husen speglar sig i vattnet.

Äntligen framme!

Efter sex dagars resa har vi äntligen landat på Island! Jag sitter i färjeläget Seydisfjördur på Islands nordöstkust, en fiskeby på 700 innevånare. Väldiga, snöpudrade berg reser sig strax ovanför hamnen. Längs den lilla landremsan mellan berg och hav, armkrokar husen som om de söker varandras skydd mot den överväldigande naturen. Islänningarna verkar inte så farliga och internetuppkopplingen är gratis!

Jag sitter och väntar på att vägen från Seydisfjödur ska bli farbar. I ett meddelande från isländska vägverket, förbjuds vi att ta oss upp i bergen, enda vägen härifrån, den närmaste timmen. Det har snöat i natt, vilket innebär snorhala vägbanor. Nu kommer meddelandet att vägen är saltad, så... NU KÖR VI! Det är hela 70 mil till Reykjavik. Islänningar kör gärna sträckan på en dag. Det tänker inte jag göra. Fortsättning följer!

Stormnatt i färöiska farvatten... sen Torshavn.

Vid Shetlandsöarna börjar det blåsa rejält, och när vi närmar oss Färöarna mäts vindstyrkor på upp till 30 sekundmeter - full storm! Innan sängdags blir vi ändå tvungna att besöka båtens flottiga cafeteria. Hungern har blivit för svår. På matsedeln står Dagens Soppa, som vid provsmak visar sig bestå av blaskig buljong och ingenting annat. Vi kallar rätten för Belsen-Belsen. I övrigt bjuds två kötträtter, båda dränkta i samma klisterliknande mörkbruna sås. Jag väljer kycklingvarianten, en smaklös, fettig sörja - som snabbt får namnet Deppad Kyckling i Latrin. Runt om oss sitter våra medpassagerare och olycksbröder och äter, önskar jag kunde läsa deras tankar! Vi drar oss tillbaka till hytten lika hungriga som tidigare. Det är svårt att sova när det stora skrovet plöjer Nordatlantens upprörda vågor. På morgonsidan passerar vi den färöiska övärlden, den självstyrande danska lydstaten med sina 48 000 innevånare utspridda på 18 öar.

På grund av hårda vindar måste färjan vänta i sex timmar på att angöra Torshavn. I land möts jag av en helt ny miljö. Att ta sig från Jylland till Torshavn på Färöarna känns som Lille Petters resa till Månen. En fin och levande liten stad, dess invånare tycks leva nära sin kultur och traditioner. Bebyggelsen är gedigen, praktisk och traditionell på ett uppfriskande sätt. Människorna kilar ut och in mellan de små husen i gränderna, medan molnen seglar snabbt och lågt över ön. Väderleken är omväxlande, bjuder ömsom på sol, grådask, klar himmel och regnstänk. Doften av tjära, fisk och stad blandas i den friska saltstänkta luften. Äntligen utomlands! Det första Sigrún och jag gör när vi kommit på landbacken är att ställa kosan till Smyril Lines huvudkontor. Ombord har jag odlat några olika strategier hur jag ska gå vidare med matdiskrimineringen.

1. Jag mailar till rederiet: MAYDAY, MAYDAY! NO FOOD ON BOARD!

2. Jag sätter mig vid relingen på akterdäck med ett egenförfärdigat metspö utrustad med plakatet STARVING!

Efter att ha förkastat dessa idéer, beslutar Sigrún och jag oss för att besöka chefen för rederiet. Min erfarenhet från öar säger mig att även maktmänniskor är lätta att få kontakt med på den begränsade landmassan. Och si! Vi har inte mer än stegat in på Smyril Lines flotta kontor i Torshavns hamn, så träffar vi redaren, VDn Peter Holm. Han har förstås ingen aaaning om att matdiskriminering råder på hans flaggskepp och stolthet, men lovar att undersöka saken.

Kort därpå intar vi Restaurang Hafnia, Torshavns bästa matställe. Vi frossar i en genuin, hemlagad buffé med lokala specialiteter och där ingenting fattas. Maten kompletteras med färöiskt starköl och till kaffet en god kupa konjak. Just när jag hugger in på efterrätten, ringer direktör Holm, och erbjuder oss
fri förplägnad på färjans samtliga restauranger och barer. All included! Som grädde på moset insisterar han dessutom att stå för notan på på Restaurang Hafnia. Jag har inget att invända. Med några korta direktiv i telefon till den nästan nigande hovmästare, det är ju nära nog öns egen Gudfader hon talar med, ordnas saken snabbt och diskret. Mätta och nöjda återvänder vi till båten, där vi som bevis för vår nya status utrustas med VIP-kort. Nu är spelreglerna helt ändrade: Hur ska jag orka äta ännu ett gratismål om bara några timmar?

På villande hav utan anständigt käk.

Resan genom Jylland känns seg, landskapet är flackt och enahanda. Kanske har jag för bråttom till Island, och förmår därför inte att njuta av allt det jylländska? Ordet brådska står annars inte i fokus på just den här rutten. Båtresan vi är på väg till tar närmare tre dygn!

I Esbjerg har jag svårt att hitta färjeläget. Hamnen är jättelik med föredömligt tydlig skyltning för t ex resande till England. Men ingenstans syns terminalen för Smyril Line som via Färöarna ska ta oss till Island. Efter gediget letande hittar jag så småningom rätt. I en undanskymd del av hamnen hukar det färöiska bolagets terminal skamset. Den består av några minimala träkurer garnerade med en ängslig korvmack. I resehandlingarna krävs att passagerarna ska finnas på plats två timmar före avgång. Det är väl o k, om nu inte incheckningsområdet humoristiskt nog är i total avsaknad av toaletter! Män med desperata, flackande blickar ses irra omkring bland containrar och turistbussar, sökandes efter en undanskymd plats att skvätta på. Men hur gör alla kvinnor? Säsongen är visserligen över, men här väntar ändå 800 pers. Hur tänker rederiet?

Båten då? Omtalad och misstänkliggjord som en rostig skorv, likt Karons färja fraktandes folk och fä till den elyseiska stranden. Bilden förstärks nu av den torftiga incheckningen. Färjan visar sig dock vara en helt ordinär finlandsbåt. Prydlig och pyntad. Avgången skjuts upp i två timmar i väntan på en tysk busslast med motorstopp. Helt o k, färjan går så här års bara en gång i veckan till Island. Men när sedan samma grupp ockuperar restaurangens samtliga middags- lunch- och frukostplatser, med rederiets goda minne, blir man förbannad. Det visar sig att att bussgrupperna, de är flera, har abonnerat plats, övriga har inte möjlighet att förhandsboka. Nu hänvisas vi istället till flottiga pizzabitar i caféterian. Sjön suger, heter det ju. Vi kommer att befinna oss tre dygn på villande hav, utan möjlighet till ett anständigt mål mat! Men gott om barer.

Vi är enda svenskar ombord. Medresenärer är 800 färöingar, danskar och tyskar. Mitt stänk av tyskfobi börjar dessvärre att galoppera! Självgoda ockuperar de inte bara restaurangen, utan också barer, soldäck och köpcenter. When will they ever learn? Som man sjunger i visan.

Övriga passagerare verkar inte nämnvärt upprörda. Bredvid oss sitter ett gäng väderbitna färöingar. Väderbitna av sol, vind, vatten, kroppsarbete och kanske också av alkohol? Gravt kedjerökande pensionärer. Redan före färjans avgång är mannen närmast mig framme vid sin femte drink. Sällskapet verkar helt tillfreds med drinkarna och de flottiga pizzabitarna för sin överlevnad. Senare slår det mig om rederiet istället uteslutit oss alla från båtens booze och barer, vilket jävla liv det skulle blivit!

Sigrún och jag vet inte hur vi ska tackla matdiskrimineringen. Känner oss som Danmarks muslimer. Känner oss överkörda och svultna. Självklart är jag förbannad, men strävar samtidigt efter att inte utvecklas till en kverulerande, skitsur pensionär. Hoppas jag lyckas trots rederiets framgångsrika krokbensförsök.

Think positiv! Hytten är fin med ett stort fönster mot den gråa, krusiga Nordatlanten. Just nu befinner vi oss på norskt vatten och maffiga oljeplattformar paraderar längs vår väg till passagen mellan Skottlands nordkust och Shetlandsöarna. Båten gungar inbjudande, bjuder liksom upp till en stilla vals. Det känns ljuvligt. Snart går jag och beställer irish coffe som surrogat för lunchen. Lär vara bra mot diskriminering. I övermorgon är det Torshavn som gäller.

Hur mår Island? Man undrar ju.

Det är något speciellt med öar och jag har starka upplevelser från just öar. Bara namnet Ö som ödesmättat markerar slutet och hoppfullt inbjuder till något nytt. Skulle vara absurt om Ö istället hette K. Eller Z.

Öar ska nalkas med ömhet spetsad med förtröstan för naturen som hukar för de omgivande, massiva vattenmassorna. De människor som befolkar den begränsade ytan är speciella. Om det nu inte är en obebodd ö förstås. Jag föredrar befolkade öar, fascineras av kombinationen ö och öbor.

Det definitiva och oåterkalleliga som det innebär att landa och lämna en ö, tilltalar mig, sätter fart på fantasin. Avskildheten blir åskådlig. Aldrig förenas hav och himmel så tydligt. Och sällan formas människor så starkt av sin omgivning. Naturen och dess skiftningar kryper innanför huden och är svåra att tvätta bort. Förresten varför skulle man?

Jag har inte besökt Island. Hittills. Torsdagen den 17 september bär det av från Söra i Sörmland via Göteborg och Frederikshavn till Esbjerg, där årets näst sista färja tar Sigrún och mig till Island via Färöarna.

Ett år ska vi vara borta.

Sigrún, min isländska sambo, vänder hem. Själv ska jag inte bara äntligen upptäcka Island, utan också ta temperaturen på ett land som för svenskar gärna framstår som en omhuldad, exotisk och smått pitoresk lillasyster. En nation som på rekordtid gått in i en ekonomisk härdsmälta, ett svindlande fall från extremt framgångsrik entreprenör och high tech-land, ett av världens rikaste länder, till en regelrätt bananrepublik på ruinens brant. Hur mår islänningarna? Hur ser de på framtiden? Vad händer inom det erkänt mångfacetterade, spännande kulturlivet? Är det stiltje? Eller är det en kraft att luta sig mot även i orostider? Lyser, puttrar och blippar kulturen fortfarande i kylan på den vindpinade landmassan långt uppe i nordatlanten?

Snart får vi se och höra. På torsdag bär det av.